Nu beger jag mig norrut för att hälsa på familjerna över helgerna.
Jag har ett par inlägg jag hade tänkt att lägga upp här, men tyvärr tillåter inte tiden det just nu, utan de får istället komma i januari när jag kommer tillbaka hem.
Jag vill bara kort önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År 2009!
Ta hand om er!
/Jessica
Ja, jag fick minst sagt en glad nyhet via mailen igår.
Om ni följer den här bloggen, kanske ni minns att jag tidigare i höstas hade ett inlägg om att eventuellt kunna bli mentor för kursen i Hebreiska till våren. (läs här: Ett "hemligt" projekt!) Jag har bollat det här i huvudet fram och tillbaka under hösten, men då framför allt senare delen av terminen har varit oerhört arbetsam har jag mer och mer tvekat och undrat om det verkligen är något jag klarar av! Visst är jag oerhört intresserad av ämnet, och det är en fin merit att ha med sig, samtidigt som det är ett stort steg för mig rent personligen också - men frågan är om jag verkligen orkar ... Mot slutet har jag varit inne på att faktiskt hoppa över tanken på ett mentorskap till våren, just eftersom den här terminen har varit oerhört intensiv och jobbig, och att delar av nästa termin också kommer att bli arbetsam.
Och sen kom mailet! :) Från den doktorand på institutionen som är ansvarig för mentorsverksamheten. Jag vet vem hon är, men är relativt säker på att hon inte vet vem jag är, så jag blev minst sagt förvånad över mailet.
Hur som helst skrev hon att hon nu håller på att leta upp en mentor till kursen i Hebreiska i vår, och att mitt namn hade "kommit upp", och var jag eventuellt intresserad av det?
Jag höll på att ramla av stolen framför datorn, minst sagt!! Jag har ingen aning om hur hon har fått mitt namn överhuvudtaget, för det här med ett eventuellt mentorskap är något jag bara har diskuterat med mina vänner. Samtidigt så fick jag ju här den mest konkreta bekräftelsen av alla på att jag faktiskt är på väg att lyckas med något som jag har tänkt på och jobbat på aktivt sedan över ett år tillbaka, nämligen: Att Bli En Person på Teologen!! Jag har framför allt under 2008 jobbat med detta, och upplever att jag har i viss mån lyckats - jag hejar på folk, jag pratar med studenter, jag kan prata med lärare och professorer utan att det blir totalt kaos (i alla fall oftast) och så, men att nå så här långt var verkligen bortom min vildaste fantasi, och jag är kolossalt glad över det!
Nu finns det ju inte en chans att backa ur - när jag t o m har blivit tillfrågad - så på något sätt får jag se till att klara av det här på ett så bra sätt som möjligt helt enkelt! :) Det finns väldigt många aspekter av mentorskapet som jag är orolig och ångestfylld inför, men faktum är att jag får försöka möta de utmaningarna när de väl kommer. Jag ska träffa tjejen som är ansvarig imorgon, för att få lite mer information om vad det innebär, vilket är jättebra, och sedan är det en mentorsutbildning i mitten av januari (typiskt nog under min mest intensiva period!), men i nuläget får jag försöka att lägga det här lite grand åt sidan och fokusera på vad som gäller här och nu ... för jag har minst sagt mycket som jag måste fixa under väldigt kort tid, och jag har inte riktigt råd att bli distraherad.
Jag har haft en ganska dålig dag idag, av olika anledningar, men jag hoppas att det här kan ge mig en boost och motivationskraft att orka med de sista tuffa veckorna också, för det här var verkligen något enormt stort för mig! :)
Ja, det var väl en bra fråga?! :)
Faktum är att jag upplevde något under en föreläsning i veckan, som jag har upplevt någon gång ibland även tidigare, och som känns lite arbetsam att tackla.
Jag skulle översätta en grekisk mening, och ni som har följt mig vet att det är något jag har haft oerhört svårt för under lång tid - att "prestera" inför en grupp. Jag har jobbat hårt med det, och lyckats avdramatisera det på ett helt fantastiskt sätt nu (det kommer nog ett inlägg även om det så småningom). Så själva översättningen var inte något jättehinder att ta sig över, men när jag väl var färdig visade det sig att jag hade gjort ett fel!
Det är något som är stort för mig ... jag har tidigare nätt och knappt klarat av att säga något inför en grupp, att dessutom göra fel inför gruppen blir verkligen en situation där jag känner mig utsatt och som blir jobbig. Mycket riktigt, alla upptänkliga ångestsymtom satte in med raketfart:
rodnad, skakningar, hjärtklappning, stickningar i armarna, ont i hjärtat ... och diverse annat. Samtidigt var jag förvånansvärt klar i huvudet - man brukar inte vara så värst klar i huvudet när man får en ångest attack "in public" - och jag lyckades verkligen analysera vad det var som hände! Hade jag ångest? Varför då? Vad var det specifikt som jag hade reagerat på? Exakt vilken detalj hade utlöst ångest attacken?
Och då kom chocken! För jag hade ingen ångest!!!
Och det är här knepigheterna börjar! Jag kan på fullaste allvar och helt sanningsenligt säga, att när jag rannsakade mig själv så hade jag inte ångest! Det var inget i situationen som kändes arbetsamt eller jobbigt, som gjorde att jag kände mig utsatt eller annorlunda eller dum eller konstig, inte något som jag uppfattade som en kritik emot mig, som gjorde att jag kände att jag hade gjort "dåligt" ifrån mig - ingenting!
Och ändå fannas alla ångestsymtom där!
Jag tror den "enkla" förklaringen till det här är, att i vissa typer av situationer har jag haft ångest i princip så länge tillbaka jag kan minnas ... och det gör att nu, när jag befinner mig i en övergångsperiod där jag trots allt jobbar för att hantera min ångest, så kommer själva symtomen som en slags förväntad automatiserad respons, just för att kroppen är så van att ha ångest i de här situationerna.
Vad det här mest av allt talar om för mig, är dock att människor som professionellt handskas med människor som har ångest, faktiskt ska vara lite ödmjuka inför denna mystiska process som pågår i såväl människor psyke som i deras kropp. Jag har nämligen fått det nerkört i halsen av mer än en och på mer än ett sätt, att ångesten finns i huvudet, och om den inte finns där "kan du inte ha några symtom på den" ... det låter ju jätteteoretiskt och kategoriskt och fint - men har man någon form av människokännedom inser man kanske att det inte är fullt så enkelt!
Nu säger jag inte att detta är helt och fullt fel, för det är det inte. Jag blev ganska så fascinerad utav det här fenomenet, så jag försökte verkligen gå in i mig själv (i efterhand) och göra en så djup analys som jag förmådde. Vad jag kom fram till var följande:
Direkt när situationen uppstod, när läraren sa att vad jag hade översatt var fel, så hade jag varken ångest eller ångestsymtom. MEN ... när det väl hade sjunkit in, så började min egen tankeverksamhet. Jag kände av att jag inte hade ångest (man märker ju rätt väl om man har det, om man säger så!), men blev väldigt förvånad över min egen reaktion ... och jag tror att på något sätt så triggade förvåningen över att inte ha ångest, faktiskt igång ångestsymtomen. I och med att jag förvånades över att jag inte hade ångest, dök själva tanken på ångest upp, och bara den tanken, räckte för att sätta igång de fysiska symtomen - samtidigt som jag ju faktiskt inte hade ångest!
Självklart är jag såväl fascinerad som totalt överlycklig över att jag faktiskt inte hade ångest "på riktigt" i en trots allt så utsatt situation som detta ändå var. Men jag kan samtidigt inte komma ifrån en liten ledsamhet eller uppgivenhet - för jag har kämpat något så till den milda grad för att faktiskt nå dithän att jag nu inte har ångest, men jag måste ändå uppleva ångestsymtomen! Knappast rättvist, eller hur? *ler lite*
Det låter kanske fånigt, men rent spontant - och i ett mera kortsiktigt perspektiv - så är det ju den fysiska sidan av ångesten, de tydliga symtomen, som är jobbigast! I ett längre perspektiv blir det ju annorlunda, får då måste man ju hitta mera allmänna metoder för att bekämpa den delen av ångesten som sitter i huvudet - men den processen har jag ju redan fixat ... och trots det sitter jag med svåra fysiska symtom.
Nu är det inte hela världen, och jag hoppas att jag även ska kunna arbeta bort de fysiska symtomen så småningom ... för trots allt är ju det viktigaste att den "riktiga" ångesten, som sitter i huvudet, trots allt inte får ta över!
Ja, det var en tanke som faktiskt slog mig nu ikväll ... ångest är nog relativ!
Kanske i viss mån hur man upplever den, men nog framför allt i sättet som man tacklar den. Jag har tacklat tämligen många ångestattacker under årens lopp, och nu när jag på oerhört många plan mår riktigt bra, märker jag en skilland.
Nu, när jag faktiskt får må bra, när inte ångesten dominerar mitt liv, utan jag kan sköta mycket utav den vardagliga rutinen utan att ha ångest, eller i alla fall bara ha marginell ångest, märker jag en större motvilja mot att faktiskt ta tag i saker och situationer där jag har ångest - även om jag inte tror att den ångesten kommer att bli extremt hög!
I grund och botten är det väl inte så konstigt - det är klart att har man väl fått känna på hur det är att leva sitt liv utan ångest för minsta lilla, vill man inte gå tillbaka till ångestfyllda situationer om man på några villkor kan slippa - men jag reagerar ändå över den här markanta skillnaden!
Det är klart att ångest aldrig har varit "rolig" att handskas med, men jag har ju ändå faktiskt handskats med den - och situationer som har framkallat lite mindre ångest har gått lite lättare att handskas med än situationer som har framkallat extrem ångest eller panikångest.
Men nu finner jag mig själv tvekande över saker och ting som egentligen inte innebär så hög ångest, även om de förvisso är ångestframkallande ... och det retar mig lite grand! Jag som har levt med så hög ångest under så lång tid borde verkligen klara av att bara bita ihop och ta tag i såna här situationer nu!!
Vad som är på tapeten nu är främst två situationer, och det är väl de som har triggat igång tankeverksamheten.
Dels gäller det en öppen föreläsning som ska gå av stapeln imorgon, med Lunds stifts biskop Antje Jackelén, som jag skulle vilja gå på. Jag har aldrig gått på en sådan typ av föreläsning eller varit med på något sådant, och det är en källa till ångest. Logiskt sett kan jag inte se några problem, föreläsningen har annonserats öppet, och det känns klart och tydligt att vem som helst får komma på den ... men ångesten finns där ändå!
Jag tror att jag kommer att gå, jag vill verkligen gå - dels för att ämnet i sig är spännande (teologi och naturvetenskap) men kanske framför allt för att det ligger så oerhört väl i linje med min tanke om att i möjligaste mån etablera mig själv på institutionen! Förvisso kommer många att närvaro, både andra studenter och lärare och personal, och det är aldrig fel att "synas" i såna sammanhang! Men det har blivit ganska så uppförstorat för mig själv tycker jag, just i och med att det trots allt är en situation som genererar ångest. Och å andra sidan har jag upplevt situationer som har varit sååå mycket värre, att det verkligen inte känns som det här borde vara något problem!
Den andra akuella situationen rör en bok som jag enligt min handledare "ska" ha till min uppsats och som enligt datorn "inte finns" på biblioteket ... Jag har letat efter bästa förmåga och inte hittat den, men innan jag tjoar på min handledare, måste jag ju faktiskt ta kontakt med personalen på biblioteket och se om inte de kan hjälpa mig. Och det är också en ångestfylld situation - jag är rädd för att det ska bli "fel", jag ska känna mig "dum" eller "konstig" ... och även där gäller samma sak - jag har varit med om så mycket värre saker, att jag verkligen borde fixa det här utan att det blir så uppförstorat!
Därav min tanke att ångesten på något sätt blir relativ! När man lever med ständig ångest för väldigt mycket, då blir man mera "tolerant" gentemot ångesten, man tar sig an och tacklar även oerhört jobbiga situationer ... visserligen har man kanske inte värst mycket val, men man gör det ju i alla fall. Och när jag nu i det här fallet känner att det mesta i tillvaron faktiskt fungerar utan ångest, då drar jag mig för att utsätta mig för en situation som kanske skattningsmässigt skulle hamna på mellan fem och sex ...
Just i de här båda fallen har jag inte så mycket val, känner jag själv, utan det är bara att se till att göra (biblioteket blir kanske inte imorgon, då jag har en riktigt tuff dag imorgon), och på något sätt hämta styrka ur att jag tidigare faktiskt har klarat av situationer som varit mycket, mycket värre!
Titeln lät visst väldigt uppstyltad, det var inte riktigt meningen, men jag tycker det är värt att skriva lite om just "den studiesociala situationen" nu, för av någon anledning har saker och ting bara trillat på plats för mig där nu - och eftersom saker och ting aldrig bara trillar på plats för mig, känns det minst sagt anmärkningsvärt.
Jag har kämpat oerhört hårt för att nå framåt, framför allt vad gäller universitetet, och mycket där handlar ju just om att få det sociala att fungera på kurser, på institutionen osv. Men den skillnad som har blivit, på bara ca 2 år, är verkligen enorm!
Från allra första början - dels när jag började plugga i Lund 2001, men också när jag kom tillbaka efter sjukskrivningen (studieträning ht-05 och min första 'riktiga' termin vt-06) - var vi inte mycket på teologen alls. Jag läste vad som då var den s.k. "baskursen" (nu är ju allt omgjort!), och vi var ca 80-100 studenter på den, vilket gjorde att vi inte fick plats i salarna på teologen. Istället blev vi "utlokaliserade" till större salar på t ex Mathematicum eller Kulturen. Detta fick som effekt för mig, att jag inte alls kände mig hemma på själva institutionen - jag hittade inte, jag visste inte hur någonting fungerade och det kändes verkligen otrevligt. Jag hade också hela tiden en mycket stark känsla av alienation, och då få gånger jag faktiskt lyckades ta mig dit, hade jag hela tiden känslan av att någon skulle komma och handgripligen sparka ut mig för att jag inte hörde hemma där, och inte hade någon rätt att vara där.
Just det här med en "rädsla" eller ångest inför att vara på teologen arbetades bort successivt under min första termin efter baskursen - då var vi alltid på teologen och jag började i alla fall få någon kontakt med andra studenter.
Men den rent studiesociala situationen var dålig även då. Inte lika dålig som under baskursen, då jag verkligen aldrig någonsin pratade med någon ... och jag försäkrar er om att det är oerhört psykiskt tärande!! Men även under kommande terminer var det jobbigt rent socialt. Jag lärde känna främst ett par tjejer, som det fungerade bra med, men överlag så var det väldigt ångestladdat, och även om det kändes okej att vara på teologen, kände jag mig ofta ofta utanför i grupper, som jag inte hörde dit, inte hade något där att göra, inte hade rätt att vara med.
Och nu, det började i våras, men har lossnat helt under de här första veckorna, är det en total radikal förändring.
Jag trivs fantastiskt bra på teologen - jag vet att det inte är världens bästa ställe, att det förekommer vissa saker som helt klart är mindre trevliga, men det gör det överallt, och det är bara att acceptera det - jag trivs med människorna som är där, såväl studenter som lärare.
Och jag fungerar faktiskt rent socialt! Jag kan prata med människor, både studenter jag har läst med tidigare och "nya" studenter!! Sitter jag i biblioteket och pluggar - ja, tills för ca 1 år sedan kunde jag i princip inte ens gå in i biblioteket!!! - under ett par, tre timmar, hittar jag alltid minst tre, fyra personer som jag "känner", och kan heja på och byta några ord med.
För min del är det här något alldeles oerhört - och det kanske mest oerhörda av allt är, att i de här situationerna har jag marginellt lite ångest!!
Att möta andra studenter har för mig varit det värsta på hela universitetssituationen, tror jag. Jag har fixat tentor, t o m muntliga tentor (!), muntliga redovisningar så väl som salstentor, men just mötena med andra studenter har varit kolossalt jobbigt.
Och nu kan jag göra det utan att ens ha ångest - jag kan vara avslappnad, det känns okej, det fungerar! En enorm känsla!
Mycket svammel, ber om ursäkt för det, men just denna enorma förbättring av den studiesociala situationen har blivit så markant tydlig de första veckorna på den här terminen, att jag knappt vågar tro att det är sant - jag är rädd för att det hela bara är en helt underbar dröm som jag kommer att vakna upp från snart!
Men en sak är i alla fall säker - vare sig det är en dröm, eller faktisk verklighet, tänker jag ta vara på det här så mycket jag förmår, och verkligen känna mig glad och tacksam över att det är så här! :)
Jag har haft en väldigt omvälvande vecka, med många upp- och nedgångar. Är ni intresserade av detaljerna kring det hänvisar jag till min "vanliga" blogg - Another Day - Another Destiny - som uppdateras på mera regelbunden basis, och där jag mer redogör för vad som händer i mitt liv. Den här bloggen är som bekant lite mer tematiskt fokuserad.
Hur som helst mådde jag lite halvkasst igår kväll, har sovit dåligt och kände mig kolossalt stressad när jag kom upp i morse. Det hör till saken att jag förutom att fixa allt som inte har blivit fixat i helgen också ska träffa en kompis i Malmö idag - det ska bli fantastiskt roligt, då det var länge sen, men det blir också en stressfaktor, det går inte att komma ifrån.
Efter att ha öst ur mig en massa skit i min dagbok nådde jag fram till mitt pep-talk. Som idag faktiskt kändes så träffande att jag tänkte passa på att dela med mig utav det här!
Det gäller att skilja mellan besöket i Malmö och allt som har med universitetet att göra då det gäller pep-talk.
Vad gäller Malmö så ÄR det helt fantastiskt att mitt sociala "liv" är som det är nu, för även om förändringen har skett stegvis, så jämför hur min situation ser ut nu och hur den såg ut hösten 2005 ... det är trots allt bara tre år sen!! Helt fantastiskt!! Och det är hela tiden sådana tanakr jag ska ha i huvudet när jag upplever att sociala kontakter blir "jobbiga" eller "obekväma". Återigen handlar det ju om att ta vara på det man har, att inte ta saker för givna!! Varför ska jag ta för givet att mitt sociala samspel ska fungera nu, när det inte har gjort det förut?? Jag borde vara genuint tacksam över att jag får ha det så här, och ta vara på alla tillfällen jag får, istället för att bara beklaga mig och se det som nåt jobbigt. Okay, det går inte längre att, rent praktiskt, ta vara på alla chanser, men jag borde verkligen inte bli så nonchalant att jag bara kan skita i saker och ting!! Jag borde verkligen försöka att ha de gågna åren framför ögonen, för att se vad det egentligen är jag har nu!!
Över till universitetet då. Det handlar ju i grund och botten om samma sak, men det blir ändå en annan infallsvinkel ... Även studiemässigt har jag ju kommit oerhört långt, även om jag alltid har haft lätt för att prestera i studiesammanhang har det onekligen lossat ännu mer under det här året. Och hela studiesituationen fungerar nu lättare och lättare - bara känslan av tillhörighet på institutionen utgör en enorm skillnad mot tidigare. Men vad gäller det rent studiemässiga finns det en annan sak att trycka på också. Nämligen att jag, efter sju sorger och åtta bedrövelser, får göra det jag faktiskt VILL göra - får satsa helhjärtat på det som jag vill göra under resten av mitt liv. Snacka om privilegium!! Det är ju mycket som fortfarande är tungt och arbetsamt, och som kräver hårt jobb, både på praktisk och emotionell nivå, men att få möjligheten att faktiskt göra det man VERKLIGEN vill måste ju vara värt allt arbete i världen, eller hur?
Det börjar väl så sakteliga bli dags att ladda för nästa vecka. Vilket inte blir så lätt, tror jag.
Förra veckan slutade inte alls så bra, framför allt inte eftersom jag inte ens kom iväg på föreläsningen i fredags!! *not good* Det var väl inte helt och fullt mitt fel, men konsekvenserna får ju jag ta i alla fall ...
Jag har pluggat en del i helgen, men i vanlig ordning långt ifrån tillräckligt - och att läsa in grammatik på egen hand är inte lätt! Jag sitter med de meningar vi ska göra tills imorgon nu, och jag tror förvisso att jag kan få ut meningarna - både översättning och analys, hittills i alla fall - men jag tror inte jag begriper varför analysen blir som den blir ... och det borde jag nog egentligen!
Just nu känns det nästan viktigast att jag faktiskt kommer iväg imorgon, för om jag inte gör det, då kan jag nästan garantera att jag kommer att få återuppleva våren 2007 igen ... och det pallar jag inte!! Jag klarar inte av att gå igenom det, på ett psykiskt plan, en gång till, så på nåt sätt får jag ju helt enkelt se till att komma dit imorgon. Jag hoppas att meningarna i alla fall känns "okej", för då borde jag kunna jobba med rent ångestreducerande metoder, och kunna komma iväg. Men om jag känner att jag inte begriper ett dyft av någonting, då blir det genast värre. Jag har gjort hälften av meningarna än så länge, och har i alla fall fått ut dem ... that's something, right?! *litet ynkligt leende*
Fast jag har en stor drivkraft, som jag faktiskt tror kan bli avgörande när jag sitter med en massa ångest imorgon bitti. Nämligen att jag och Lena ska träffas och äta frukost ihop! :) Teologkåren har startat med Måndagsfrukost, så för 20:- kan man träffas där och äta frukost ... inte så dumt!
Jag ville jättegärna komma iväg på det, det handlar ju återigen om att skapa kontakter (även ytliga kontakter behövs!), att etablera mig själv på institutionen och att bli en person - men jag tror inte att jag hade klarat av att gå dit själv, i alla fall inte nu. Eller ja, klarat av hade jag kanske gjort, om jag hade lagt all energi på just det - men jag kan inte göra det nu, eftersom så mycket energi måste gå åt till studierna, att komma iväg på föreläsningar, och att klara av upplägget där.
Så att gå dit med Lena blir helt perfekt!! :)
Samtidigt kan jag ju inte komma ifrån att se att jag faktiskt går från klarhet till klarhet, rent utvecklingsmässigt nu. Jag har kommit lång väg på bara några år, och det går fort framåt. Det handlar inte bara om att vilja göra saker och ting längre - och det tog lång tid innan jag ens ville göra något också! - utan jag genomför dem också! Långt ifrån alla, förstås, och långt ifrån alltid med positivt resultat, men det är ändå en enorm, enorm skillnad.
Och ingen är gladare än jag!
-- Men nu är det nog hög tid att jag går tillbaka till mina grekiska meningar! Ha dé gott!! --
Ja, jag antar att det inte blir "hemligt" värst länge - om jag nu skriver om det här! *skratt* Men det är ändå en sån stor sak, att jag vill ta upp det här.
Jag har en tanke inför våren, som verkligen innebär att jättestort steg framåt för mig, rent personligen. Men först lite back-story ... :)
Nästa termin kommer jag förmodligen att läsa två läskurser i GT och skriva min kandidatuppsats i samma ämne. Detta innebär, rent praktiskt, dels att jag inte kommer att några schemalagda föreläsningar, bara handledarträffar och uppsatsseminarier, och dels att jag med stor sannolikhet kommer att ha samma handledare hela terminen.
Vi har en mentor på vår NT-kurs nu, det är första kursen jag går där det förekommer mentorsverksamhet. Vi har visserligen bara haft en träff än så länge, men jag tyckte det verkade vara jättebra, ett bra sätt att fördjupa sig i kursen, lära känna kursare och få tips och hjälp när man kör fast.
Och då slog det mig!
Tänk om jag skulle bli mentor för nybörjarkursen i hebreiska till våren?? *gulp* Det kommer troligen vara samma lärare på den kursen som skall handleda mig, jag har möjlighet att vara med på rättså många föreläsningar i "mentors-kapacitet" eftersom jag inte själv har föreläsningar, och jag är enormt intresserad av ämnet ...
Det skulle ju också vara en merit inför framtiden, att ha varit mentor - och det är verkligen ett enormt steg för mig! Att ta det initiativet, att "leda" en grupp, att vara den drivande kraften ...
Jag har ingen aning om det här är något jag verkligen klarar av och kan förverkliga, framför allt inte eftersom det ligger så långt fram i tiden än - men tanken har definitivt väckts, och det är något som jag får grunna och klura på under hösten ...
OM jag klarar av det, och klarar av det på ett hyfsat bra sätt, tror jag att det vore ett av de största lyft jag har fått under de senaste åren - men som sagt, man ska inte ta i för mycket.
Jag kommer att följa upp det här i bloggen framöver också förstås, och delge vilka tankeutvecklingar som sker hos mig.
Oj, jaha ... har man läst en veckas "Nya Testamentets Exegetik" nu?
*känner mig förvirrad*
Faktum är att det verkligen har varit en förvirrande vecka, på många olika plan. Eftersom det här är en offentlig blogg, känns det inte bra att gå in alltför mycket på detaljer, men jag ska försöka förklara så gott det går ändå.
Introduktionen var mest en chock för mig, tror jag. Det var mycket som inte var som jag hade föreställt mig, och jag kände mig ganska ställd efter den dagen ... Nu måste jag ha den här terminen med nytestamentlig grekiska om jag ska ta mig in på en forskarutbildning så småningom, och jag måste ta den nu (har bara en hösttermin kvar att spela på, och den är i princip uppbokat), så jag har ju inte mycket val.
Som tur var, kändes i alla fall vissa saker bättre på tisdagen - även om vissa andra saker fortfarande inte känns så bra ... Det är lite svårt att veta hur man ska fördela sin energi, vad man ska jobba med och hur, när vissa saker känns riktigt bra och andra känns riktigt dåliga (och nu pratar jag om saker på en rent emotionell nivå, hur saker och ting ligger till rent praktiskt - vad man fattar och inte fattar - är en annan sak). Men det får ju gå på nåt sätt, eller hur?
Veckan har verkligen gått upp och ner, som en enorm berg-och-dalbana ... och jag har inte riktigt kunnat landa i vart jag står någonstans än.
Det rent praktiska, kunskapsmässiga, tror jag i alla fall än så länge fungerar bra. Ett massivt bakslag idag, då jag inte kom iväg på föreläsningen alls (inte bara mitt fel, då tågtrafiken hade fått ett nervsamanbrott här imorse) ... och det gör att saker har komplicerats lite grand. Jag hoppas kunna sitta en hel del i helgen, och klara av att ta igen det mesta på egen hand, men jag vet ju av bitter erfarenhet att just språken är kolossalt svåra att ta igen själv, utan lärarledd undervisning. Men utöver dagens missade föreläsning har det faktiskt känts riktigt bra. Även om mitt hjärta brinner för hebreiska och Gamla Testamentet, finner jag en glädje i språken ... att se något som ser helt främmande ut, som jag inte kan tyda alls - och sedan gå in i det och på nåt sätt "dechiffrera" det, och nå en betydelse, en slutsats, en översättning, som jag förstår - det ger en enorm tillfredställelse.
Överlag känns det ändå som jag fixar den här terminen, det tror jag. Jag är medveten om att det krävs enormt mycket jobb, och jag är medveten om att det inte kommer att gå så här "enkelt" i framtiden, men jag hyser ändå tilltro, och har en känsla att jag kan klara av det här - förutsatt att inget oförutsätt händer, som ställer saker på ända ... men så är det ju alltid här i livet, eller hur?
Jag är rejält trött nu, men jag har flera inlägg kvar att göra, med tankar och funderingar kring vad som händer just nu - så jag ska försöka att uppdatera bloggen åtminstone ett par gånger i helgen!
Ja, imorgon är det dags för kursstart, och det är klart att jag är nervös, och har lite ångest, för det.
Vad som gäller den här terminen är Nya Testamentets Exegetik (med nytestamentlig grekiska) på helfart, samt en 5-poängs uppsats i Gamla Testamentet med Hebreiska. Spontant är jag nog mer nervös för uppsatsen, eftersom jag aldrig har skrivit uppsats förut, men eftersom det nu är NT-introduktion imorgon kl 10 känns det lite mera påtagligt just för tillfället.
Jag vet att kursen är minst sagt krävande, och jag måste säga att jag har väldigt blandade - och förvirrade - känslor inför den här terminen. Eftersom jag strulade till min allra första språk-termin (när jag läste hebreiska, vt-07) helt totalt känner jag mig väldigt nervös för att något liknande ska hända även denna gång. Visserligen går jag in med en betydligt större vetskap om vad som kommer att krävas av mig nu, än vad jag gjorde då, men rädslan finns där ändå.
Och samtidigt känner jag en enorm styrka av att ha klarat förra terminen på det sätt som jag trots allt har gjort - då jag läste hebreiskan igen, inofficiellt (mer eller mindre på helfart, jag började i alla fall med att läsa den fullt ut, och fick VG med marginal på den första tentan som jag skrev inofficiellt, även om jag sackade av mot slutet av terminen), och läste helfartskurser hela terminen plus en läskurs på 5 poäng - och jag fick VG på allt utom läskursen, där jag "bara" fick G ... Att ha klarat av den terminen på ett sånt sätt, ger mig självklart en styrka inför den här terminen ... men nervositeten finns där ändå, det kan jag inte komma ifrån.
För min del handlar det väldigt mycket om att INTE MISSA FÖRELÄSNINGAR! Det låter kanske överdrivet, men för mig är det nog det allra allra viktigaste nu. Dels är språk-kurserna kolossalt intensiva och näst intill omöjliga att läsa in på egen hand, men det kanske viktigaste för mig är ändå att etablera mig själv som person i gruppen. Att se till att jag är där varenda dag, så jag har min "rättmätiga plats" i gruppen, för det bör i sin förlängning innebära att jag också känner mig säkrare på mig själv, och därmed också på kursen i sig.
Upplägget för språk-kurserna brukar också vara lite annorlunda än "vanliga" kurser, eftersom man faktiskt börjar med ett nytt språk från allra första början (kursintroduktionen brukar förutom sedvanlig information innehålla en genomgång av alfabetet *ler lite*). Det innebär att det vanliga scenariot är att man till varje föreläsning ska ha förberett vissa övningar, meningar, som man ska kunna läsa på respektive språk, översätta samt analysera grammatiken. Detta har naturligtvis inneburit problem för mig, som social fobiker, eftersom man faktiskt måste prestera något inför gruppen varenda dag!
Jag tror att ett sätt att handskas med detta för mig, kan vara just att se till att fullt ut etablera mig själv som en i gruppen. Att INTE försöka vara osynlig eller gå undan, utan verkligen se till att jag är "med" i alla lägen, för då tror jag faktiskt att jag kan känna mig lite säkrare på mig själv - och därmed också klara av sådana moment. Självklart hör det till att man ska komma förberedd till varje föreläsning, men det där med att lägga ner mycket tid på studierna har jag liksom redan förlikat mig med! :)
Oj, det blev en lång utläggning! *ler*
Hur som helst behöver man skriva av sig lite ibland, och även om jag för det mesta använder mig privata dagbok till det, vill jag försöka uppdatera den här bloggen också då och då, när det känns relevant!
Jag hoppas kunna komma tillbaka med tankar och känslor vartefter terminen fortlöper!
Hej, och välkomna tillbaka till bloggen - som har fått vila under sommaren.
Det här inlägget tänkte jag ägna åt "självkänsla", eftersom jag relativt nyligen hade en 'diskussion' om detta i min dagbok. Då jag har lite ont om tid, tänker jag [fritt] citera ur dagboken, eftersom mina tankar där på ett bra sätt speglar hur jag känner och tänker kring min självkänsla.
Min självkänsla har onekligen blivit kolossalt mycket bättre på många sätt. Jag klarar av mitt liv på ett helt annat sätt, jag kan ta kontakt med människor, jag har vänner som jag fullt ut känner tycker om mig, som jag kan känna mig jämlik med. Jag kan ta kontakt med lärare, med professorer, utan att känna mig i alla fall helt underlägsen. Jag har också fått en ökad självkänsla vad gäller mina föräldrar, jag kan i högre grad stå för vem jag är gentemot dem. På många sätt har min självkänsla förbättrats, men det finns ändå områden där den inte är bra!
Jag tror att min självkänsla har förbättrats vad gäller mig själv i förhållande till andra, men definitivt inte då det gäller mig själv i förhållande till mig själv!
Jag har t ex svårt att hålla ordning hemma i lägenheten. Jag kan städa, plocka, damma och damsuga när någon ska komma hit - men aldrig för mig själv, bara för någon annan. Detsamma gäller då det handlar om att förändra mat- och motionsvanor ... det är något som bara gäller mig, och därför kan jag inte få till stånd en ordentlig förändring där!
Jag tror att det har med självkänsla att göra, fast näst intill på ett undermedvetet, snarare än medvetet, plan. Någonstans finns väl en [undermedveten] tanke att jag inte är värd att ha en sund livsstil, att jag inte är värd att ha det rent och snyggt omkring mig - men att alla andra har den rätten.
Jag vet inte riktigt hur jag, rent konkret, ska jobba med det här. Jag vet att jag måste jobba med det, men inte riktigt hur. Det är ju lätt att säga att det bara är att bita ihop och göra saker, punkt slut, men jag tror att man behöver en grundmotivation för att kunna göra det, och att motivationen i någon mån måste hänga ihop med att man faktiskt förtjänar det ... och då är vi tillbaka i det här med självkänslan!
Vad säger ni, läsare? Tror ni det ligger något i mitt resonemang? Och har ni några funderingar kring hur man ska jobba med det här?
Jag känner att min självkänsla gentemot andra otvivelaktigt har förbättrats, och det har krävt mycket jobb från min sida, men det har också påverkats av andra!! Om jag klarar av att ta kontakt med människor, och de sedan ger mig en "positiv feedback" på den kontakten (med det menar jag t ex en trevlig människa i telefonen, eller att en kontakt på universitetet så småningom leder till en fördjupad vänskap), då stärks min självkänsla utav den respons jag får från den andra personen.
Men hur ska jag kunna stärka min självkänsla i förhållande till mig själv??
Lite senare idag kommer jag att åka till sommarstugan, för att spendera en stor del av sommaren där. Vi har fortfarande inte lyckats åstadkomma varken internet eller dator där, och jag vet av erfarenhet att jag inte ofta kommer åt dator, ens när jag är på andra ställen eller besöker mina familjer.
Därför kommer den här bloggen förmodligen inte uppdateras under sommaren - om om den skulle bli det blir det väldigt sparsamt.
Jag räknar med att vara hemma igen i början av augusti, och hoppas kunna återuppta bloggandet då! Hoppas ni inte har gett upp hoppet om bloggen tills dess utan kommer tillbaka när den återigen är aktiv.
Trevlig Sommar Önskas Alla Läsare!
Må Väl och På Återseende!
/Jessica
Det här är något som har varit väldigt viktigt för mig den sista tiden! Att faktiskt Ta Vara På Det Man Har!
Det låter pretantiöst, jag vet, och det har skapats så många klicheér kring uttrycket, att det nästan mist sin kraft och ursprungsbetydelse. Men jag tror ändå det är viktigt att nå bakom den ytliga tanken.
För min del handlar det i mångt och mycket om att inte ta saker och ting för givna. Jag har kommit enormt långt den här terminen, och klarar av saker som var helt omöjliga för bara två år sedan - och det gäller att nu inte ta dessa framsteg för givna, utan verkligen vara tacksam över dem.
Det har t ex hänt - och mer än en gång, även om det inte är ofta - att andra studenter kommer fram till mig när jag sitter och pluggar på teologen, människor jag har läst tillsammans med, de kommer fram och hejar och pratar en stund. Det är något som är kolossalt långt ifrån hur min tillvaro har sett ut tidigare - men det är inte något jag bara ska rycka på axlarna åt! Även om det för de flesta andra kanske fungerar så, vet jag trots allt med mig hur det är när det inte är så - och det är därför väldigt viktigt för mig att jag inte glömmer bort hur det har varit, utan istället är tacksam och glad för att det har blivit som det har blivit.
Jag har för min senaste läskurs läst boken "Det sårbara livet" av Fredrik Lindström - som jag för övrigt kan rekommendera (även om du inte är kristen, eller så jätteintresserad av teologi, har den vissa bra, mera allmänna tankegångar, som kan vara värda att läsa igenom), och han återkommer vid ett flertal tillfällen till tanken på
Livet är något man skall ta som givet, man ska inte ta livet för givet.
Den tanken tilltalar mig mycket! Han lägger väl kanske en lite mer religiös aspekt på det (livet är givet av Gud), men jag tycker det fungerar bra även utan den aspekten. Varför ska man behöva specifiera varifrån livet kommer - det kan vi ju ändå aldrig veta - men faktum är att vi har fått ett liv!
Jag har vid ett flertal tillfällen mot slutet av terminen kommit på mig själv med att egentligen ta saker för givna. I mitt fall tar det sig uttrycket så, att jag inte uppmärksammar när något positivt kommer. Att någon annan student kommer fram och byter ett par ord med mig ... hade det hänt för 1-2 år sedan, hade jag inte tänkt på något annat under en vecka, om inte mer, för det var så stort då. Nu kan något sådant hända, och när jag skall summera dagens tankar och händelser på kvällen, har jag snudd på glömt bort det!!!
Och det är jag väldigt rädd för - för jag vill inte att sådana saker ska glömmas bort. Jag har mått så oerhört dåligt över att aldrig få uppleva sådant, att när jag väl får det måste jag helt enkelt ta vara på det och vara genuint tacksam!
Jag hoppas verkligen att detta är något jag kan ha för ögonen även framöver. Jag hoppas förstås (och tror) att utvecklingen kommer att gå framåt även därifrån jag är nu, men jag hoppas att jag hela tiden kommer att komma ihåg hur saker och ting faktiskt kan vara, och därför också tar vara på det som är positivt i tillvaron!
Om inte annat blir nog tillvaron betydligt lättare att handskas med om man gör ett ärligt försök att fokusera på det som är positivt och det man faktiskt har ... för faktum är att i många fall (dock inte alla!!) skulle saker och ting kunna vara betydligt sämre.
Ett liknande inlägg som det här fanns i min gamla blogg, 'Att leva med social fobi', i höstas, men jag tyckte det var dags att akutalisera det igen - och faktum är att jag har ett lite annat perspektiv på det nu än vad jag hade då.
Mitt liv centreras ju först och främst kring universitetet nu, jag pluggar på heltid, jag vill fortsätta inom universitetet så småningom, jag har inte många aktiva friditsintressen utan även de sociala kontakter jag skapar/får kommer ifrån universitetet.
Vad det här handlar om är, att på institutionen, klara av att vara en person. Sedan innan sjukskrivningen har jag känt mig utanför och alienerad, som jag inte hade rätt att vara där och - hur hemskt och dumt detta än låter, under min studieträning och direkt efter upphörandet av min sjukskrivning var jag faktiskt rädd för att någon skulle bokstavligen kasta ut mig därifrån för att jag inte hade rätt att vara där.
Med tiden förändrades det, och den rädslan försvann - men vad jag nu jobbar med är att gå ett steg längre. Nämligen att bli någon, att inte vara anonym!!
Som social fobiker är anonymitet något mycket positivt. Så länge man kan vara anonym, en i mängden, smälta in och inte synas, då kan man klara av även sociala situationer (det blev en stark generalisering, men jag tror det är så för många, och framför allt var det så för mig). Men när man hamnar i situationer där man syns, just för den man är, när man måste ta social kontakt och hamna i situationer där man uppmärksammas som enskild person, då blir det besvärligt.
Det är just det jag hela tiden jobbar för. Jag hade ambitionen att göra det i höstas ordentligt, men av olika anledningar lyckades jag inte. Nu under vårterminen har jag dock kommit en bra bit på väg, vilket känns helt fantastiskt.
Dels har jag uppnått rent praktiska saker, som var besvärliga tidigare. Jag klarar av det mesta biblioteket har att erbjuda (även om det fortfarande tar emot och är stopp för vissa saker), något som var väldigt arbetsamt tidigare, jag har haft en betydligt högre närvarofrekvens genomgående den här terminen än någon gång tidigare (inklusive, är jag rättså säker på, de terminen jag läste i Karlstad), jag har kunnat ta social kontakt med andra studenter - vissa har det gått lite djupare med, andra mera ytligt, men kontakten har funnits där, och den har inte blivit så enormt uppförstorad - och med det menar jag att jag har kunnat ta det lite mer med en ryck på axlarna ... tidigare analyserade jag vartenda ord som sades (och tyckte självklart att jag själv alltid kom till korta), jag var tvungen att förbereda mig t.o.m. för eventuella samtal, för att veta vad jag skulle säga osv. Medan jag nu har kunnat vara mera avslappnad och ta det som det kommer - vilket i sin förlängning också ger en bättre och trevligare kontakt.
Allt detta är oerhört betydelsefullt förstås - men jag tror ändå att den avgörande punkten i allt det här har varit en tanke som faktiskt har fått fäste i mitt huvud. Jag ska försöka artikulera den här utan att låta som en förvirrad galning, men det känns svårt att förmedla precis hur jag känner.
Jag tror att vad som har landat hos mig, i alla fall näst intill fullt ut, nu, är tanken på att det är "okej" om människor på institutionen vet vem jag är. Det kan t.o.m. vara bra att de vet vem jag är! Jag menar nu inte att jag ska gå omkring med ett plakat på magen som talar om vem jag är - eller att jag ska bli den mest högljudda student på institutionen, men att när tillfälle ges att visa vem man är, klara av att ta det, istället för att vika undan.
Tidigare har allt det här förknippats med någonting negativt för mig - för de som tidigare "visste vem jag var" (dvs. mer än "en student i mängden"), var människor som jag hade kontaktat angående de problem jag hade. Det var studievägledare och lärare som behövde veta varför jag inte klarade av saker, och skulle bestämma om jag kunde komplettera med saker på annat sätt.
Först nu har tanken på att vara någon, att vara Jessica inför alla människor där, varit något positivt, varit något som är okej, och faktiskt kunnat gynna mig i längden!
Jag har som sagt jobbat med det här på olika sätt, och uppnått mycket även om jag också har mycket kvar, men vad som tydligast har visat på detta är faktiskt den respons jag fick på en fundering kring de nya ECTS betygen. Jag ska inte dra hela historien här, men jag ställde en fråga till vår studievägledare, som blev fundersam över det, och tyckte jag skulle maila till studierektorn! Det kändes lite "läskigt" ... vad kunde 'lilla jag' ha att tillföra en studierektor!!? Men hur det nu var så mailade jag, men hörde dock inget mer om det. Jag tänkte inte på det, förrän min lärare på bibeltolkningskursen kom fram till mig en dag och menat att den här frågan hade kommit upp mera allmänt nu, och skulle tas upp vid en personalkonferens!!! Jag blev helt ställd, men fick samtidigt en väldigt konkret bekräftelse på att jag faktiskt kan ha något att tillföra, och att det är positivt att jag är en riktigt person, en individ, på institutionen och bland såväl studenter som lärare och personal!
Jag är långt ifrån färdig med den här processen, och jag vet med mig att det finns många områden där jag skulle behöva jobba mycket, mycket, men jag känner ändå att den här terminen har gett mig lite av en rivstart, jag ser en enorm skillnad nu, och det gör att jag förmodligen och förhoppningsvis kommer att orka fortsätta kämpa och framöver uppnå än mer.
Ja, det har inte bara handlat om studier denna händelserika termin, utan även om en utveckling rent socialt, och på flera olika plan!
Jag har lyckats hålla fast vid redan etablerade sociala kontakter på ett bra sätt, tycker jag. Även om jag kanske inte har träffat folk så ofta - har varit för mycket pluggande för det - har inte kontakten fallit bort, utan kunnat återupptas utan problem!
Jag har också skapat mig nya sociala kontakter, vilket för mig är väldigt viktigt, eftersom mitt kontaktnät inte precis är jättestort. Främst en tjej från hebreiska kursen, vi har haft mycket roligt tillsammans under terminen, många glada skratt men även lite allvar. Vi kommer inte att läsa samma saker nästa termin, tyvärr, men jag hoppas att vi ändå lyckas hålla kontakten!!
Utöver den typen av kontakt, har jag också lyckats med den där mera "allmänna" kontakten, som jag tidigare har haft kolossalt svårt för. Det där med att heja i en korridor, på nån man läser/har läst med ... utan att känna dem så väl! Jag har tidigare alltid känt det som jag inte har varit "värd" att hälsas på - och således har jag inte hälsat på folk - eller har jag förutsatt att de inte kommer ihåg eller vet vem jag är ... och det har också ändrats den här terminen.
Jag vidhåller att en hel del har med gruppdynamiken att göra, även om jag vet att mycket beror på mig också. Men jag har lagt ner mycket tid på det, och trots mina egna ansträningar, var det t ex mycket lättare att få den mera "allmänna" kontakten i min hebreiska grupp, än i grupperna på Bibelvetenskap och Bibeltolkning ... till viss del kan det säkert ha haft med mig att göra (som t ex det faktum att jag faktiskt tyckte hebreiskan var mycket roligare ... 
) - fast jag tror faktiskt att det också har med gruppdynamik att göra.
När vi ändå är inne på hebreiskan har jag en anna sak, rent socialt att ta upp. Faktum är att den här terminen var den lärarens allra sista, då han går i pension till hösten. Mot slutet av terminen kom jag att prata med två andra studenter på kursen - jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur - och de nämnde att de hade funderat på att samla in pengar och köpa något till vår lärare. Jag tyckte det var en jättebra idé, jag tycker han har varit helt suverän, och han har undervisat i en bra bit över 30 år!!! Hur det nu var så blev jag involverad i det här - även om det var en annan tjej som tog hand om själva insamlingen - och jag och de andra två var de som faktiskt var ute och gjorde i ordning hans present (en korg med diverse trevligheter i)! Det är också långt ifrån den person jag har varit tidigare ... även om jag alltid har ställt upp vad gäller insamlingar och sånt, har jag aldrig varit någon som har "hållt i det" ... för att uttrycka det krasst! :)
Detta visade sig få implikationer även sedan! På dagen för lärarens sista riktiga föreläsning, bjöd han in oss på en buffé på kvällen, vilket var en jättefin gest tyckte jag! Tidigare hade jag haft väldiga problem med att gå på något sådant, och kanske t o m stannat hemma, men nu föll det sig helt naturligt! Det var också en jättetrevlig kväll, och när det blev dags att överlämna presenten (de andra två tjejerna hade gjort det sista hemma och hade den med sig), ville de att jag också skulle vara med vid överlämnandet! Det visade sig att de hade tänkt ut något att säga också, och undrade om även jag ville säga något ... och då låste det sig helt! Jag tror, faktiskt, att jag hade klarat av att säga något, om jag hade vetat om det i förväg, och fått förbereda mig på ett vettigt sätt - men nu när det kom så snabbt på, klarade jag inte av det. Det löste sig på ett bra sätt ändå, på det sättet att de andra två sade vad de hade tänkt, och jag överlämnade korgen till honom (och slapp på det sättet känna mig dum för att jag inte sade något!)!
Men även något sådant, som att komma in, och stå i centrum (skulle gissa att vi var ca 15 studenter, läraren samt hans fru) och överlämna korgen, var också något som jag inte hade klarat av tidigare!
Det blir långa inlägg nu, men det är mycket jag vill dela med mig av och mycket jag behöver få på pränt, hoppas ni inte blir alldeles för uttråkade i alla fall.
Jag har betydligt mer att säga, så jag ska försöka plita ihop ytterligare inlägg framöver, så håll koll i bloggen! :)
Ha En Trevlig Kväll!
/Jessica
Dags att försöka samla tankarna kring denna omvälvande vårtermin 2008!
Jag tänkte börja med det som kanske är "tråkigast", nämligen studierna som sådana.
För mig har detta faktiskt inte varit ett dugg tråkigt, utan tvärtom! Hur mycket jag än har läst den här terminen (och alla kurser har i princip handlat om samma sak!), tycker jag fortfarande att Gamla Testamentet och bibelhebreiska är kolossalt spännande och väldigt inspirerande! Och det är klart att det har underlättat den här terminen - jag hade definitivt inte orkat med att plugga som jag har gjort om jag inte hade tyckt det var riktigt roligt!
Men jag måste tillstå att jag är förvånad - nu i efterhand - över att jag faktiskt har klarat av att ta den här terminen som jag har!!
Dubbla kurser hela terminen (även om en blev lite halvdan i slutet av terminen) plus en läskurs på kvartsfart ... Utslaget skulle det ju egentligen bli 225% hela terminen (fast egentligen 200% den första halvan och 50% den andra, eftersom jag inte började med läskursen förrän den 1 april), fast eftersom jag inte följde den sista kursen i GT med hebreiska fullt ut (skrev inte tentan och läste inte kurslitteraturen - eftersom det var en "inofficiell" kurs, var det den som fick ge vika när det körde i hop sig), kanske jag totalt sett under hela terminen har läst ca 200% ... men jag som tidigare inte ens har klarat 100%!!
Vad som faktiskt också förvånar mig är resultaten, det kan jag inte komma ifrån ... :) Jag vet att jag har förmågan att prestera, men faktum är att jag inte alltid orkar med att prestera på topp ... och med tanke på hur mycket jag hade tagit på mig den här terminen, kändes det som en enorm framgång om jag överhuvudtaget skulle avsluta terminen som jag hade tänkt ...
Och nu har jag - officiellt - inte bara tagit 20 poäng (gamla, jag har fortfarande svårt att tänka om till nya "högskolepoäng"), utan faktiskt 25 poäng (tidigare terminer, sedan jag blev friskskriven har jag som minst tagit 10 poäng (med omtenta efter ett par månader) och som mest 16 poäng ... nu har jag tagit 25!!
Och AV de 25 poängen har jag fått G på 5 av dem, vilket var den sista läskursen nu ... och jag har tagit VG på ALLA andra 20 poäng (vilket var de "egentliga" 20p jag skulle ta, då läskursen var en rest från i höstas)!!! *glad*
Utöver detta gjorde jag också den första hebreiska tentan (inofficiellt och för min egen skull) som var på 10 poäng, och fick 51 av 52 möjliga poäng, vilket förstås var VG det också! ;) Så sett så blir det ju 30 VG-poäng av 35 möjliga ... *hehe*
Jag är självklart överlycklig över att det studiemässiga har fungerat så fantastiskt bra den här terminen, och jag är faktiskt också glad för jag har i och med det här sett att det här ÄR vad jag VERKLIGEN vill ägna mig åt resten av livet, och jag har också sett att, när det gäller något som jag faktiskt brinner för, jag KAN lägga ner maximalt med tid på det, och faktiskt också FÅ ett bra resultat!
(Jag är inte nöjd med den sista läskursen, men det kommer nog ett inlägg om den lite senare!)
Ja, det var den rent studiemässiga aspekten av vårterminen 2008!
Nu ska jag ta en liten paus och ladda för andra inlägg ... håll gärna också ett öga på min "vanliga" blogg - Another Day ~ Another Destiny - där det också sker en del uppdateringar nu!
Ha Det Gott!
/Jessica
Ja, nu är vårterminen 2008 slut ... och jag kan inte riktigt fatta det!!
Den här terminen har varit omvälvande på så enormt många plan, att det kommer att ta mycket lång tid innan jag har bearbetat den färdigt, och landat i vad den faktiskt har inneburit.
Det kommer att dyka upp ett antal inlägg här framöver, då det är omöjligt att sammanfatta allting på en gång, men eftersom jag har haft den sista tentan idag, har jag haft fullt sjå med att bara inse att du är faktiskt terminen över!
Och inte bara det! Jag har inte en enda omtenta, inte en enda rest, inte en enda komplettering, från den termin som trots allt har varit den helt klart intensivaste jag har gjort! Inte dåligt! ;)
Jag hade trott att jag skulle orka skriva ett ordentligt inlägg här ikväll, men märker att tankarna fortfarande svävar lite väl fritt, och det skulle inte bli något sammanhängande eller ens begripligt, om jag försökte mig på det.
Jag tror att jag hade detta på känn redan tidigare, då jag sedan ett antal veckor tillbaka inte bara har avsett dagen idag för avkoppling/återhämtning/bearbetning, utan även morgondagen!
Så förhoppningsvis är jag tillbaka imorgon, med åtminstone ett par inlägg!
På Återseende!
/Jessica
Jag vet hur horribelt dålig jag har varit på att skriva inlägg i den här bloggen under våren ... It Will Get Better! Förklaringar och utläggningar kommer att komma imorgon, torsdag, eller på fredag!
Tills dess ett förberedande inlägg, kanske inte så roligt, men jag var tvungen att sysselsätta mig själv med något medan jag häver en oroväckande ihållande huvudvärk som jag bara måste bli av med!
So Enjoy and Auf Wiedersehn! :)
What Type of Movie Would Your Life Be? | |
 | You life would be a Horror Film. You question the metaphysical and are curious about the supernatural. Your imagination lures you to the dark side. You play with the idea of spirituality, but have yet to reach any definitive and absolute conclusions. While your mind constantly toys with things that seem to transcend the laws of nature, there's a part of you that remains firmly grounded in the world around you. |
| Find Your Character @ BrainFall.com | |
What City Should You Live In? | |
 | You should live in Paris. The city of lights will appeal to your appreciation of beauty and romance. You are a lover and a poet by nature, and Paris' sensitive charms will be a perfect match for yours. |
| Find Your Character @ BrainFall.com | |
What one word embodies you? | |
 | I am the embodiment of Truth. Your curiosity has an insatiable appetite, and is the most essential thing that drives you. You question everything and constantly strive to uncover universal truths. You are a person enchanted by history, and you study it religiously in hopes of being the one to discover The Truth. You take nothing at face value, and know that if you want the truth you�ll have to dig for it. However, this is a double-edged sword for sometimes the truth is staring you right in the face and you can�t even see it. |
| Find Your Character @ BrainFall.com | |
Oj då, trodde kanske inte jag var fullt så boknördig!! *hehe*
Egentligen känns det lite otippat, eftersom jag i alla fall de senaste åren mest har läst kurslitteratur eller facklitteratur - men det är klart att skönlitteratur alltid ligger där och lurar också när jag får tid! :)
Just för tillfället känner jag mig enormt motiverad i mina studier, så när jag inte riktigt orkar med kurslitteratur försöker jag ändå läsa något som i alla fall hör samman med det jag själv läser och studerar. För tillfället läser jag t ex Vildåsnans törst : en bok om den hebreiska bibeln av Åke Lundqvist, som definitivt är att rekommendera! En intressant inblick i vad vi vanligtvis kallar Gamla Testamentet, framlagt på ett lite annorlunda sätt.
Jag insåg också att jag hade en bok av Alf Henriksson här hemma som heter "Biblisk historia" som jag har börjat titta lite i. Den använder sig visserligen av 1917 års översättning (den kom ut 1990 tror jag), men är fantastiskt roligt skriven! Lite ont om mera teologiska kommentarer i min smak, men den lättar sannerligen upp de annars ganska tunga passagerna i bibeln. Mycket roligt med kortare citat även ur Karl XII:s bibel tycker jag!
Så - hur mycket boknörd är du??
Först av allt en ursäkt för att mitt första riktiga inlägg på den här bloggen har dröjt så länge. Saker och ting har varit lite kaotiska den sista tiden och jag har haft fullt upp med att hålla den vanliga bloggen vid liv.
Idag fick jag dock lite tankar och funderingar som jag tänkte försöka reda ut här.
Det handlar om det där med att säga rätt.
Jag tror nog att det är ett relativt vanligt "problem" för människor som har ångest och social fobi, men jag är nyfiken på varför det blir så uppförstorat för vissa människor och inte berör andra alls.
För att förtydliga det här, tar jag ett exempel från min dag idag, just det som aktualiserade den här tankegången.
Jag skulle ta kontakt med min lärare i hebreiska idag, med en konkret fråga angående en kommande tenta. För mig personligen kändes det viktigt att reda ut det här, jag hade sedan länge bestämt mig för att ta den här kontakten, men jag visste att det skulle medföra ångest och nervositet. Och det stämde ju bra...
När jag aktivt började förbereda mig för det här, i min dagbok i morse och under resan in till Lund, snurrade orden i huvudet på mig hela tiden. Ordval och ordföljd, upplägg och resonemang, ordval och ordföljd, upplägg och resonemang - gång på gång. Jag känner igen det där mycket väl, det är alltid så när jag ska ta en kontakt som ligger lite "utanför det vanliga". Jag vet, och har kommit att fullt acceptera, att jag inte kan styra en hel konversation i förväg. Det är ingen idé att i förväg tänka igenom en hel konversation, eftersom den ju faktiskt också involverar en annan part än mig själv! *ler* Men trots det måste jag in i minsta detalj hittade en öppningsfras och i alla fall en (eller ett par) möjliga fortsättningar. Den här terminen har kanske just sådana kontakter med lärare angående vissa specifika frågor i samband med kurser blivit väldigt tydliga, och jag känner själv att jag måste veta exakt vad jag ska säga när jag går fram.
Som jag skrev i inledningen tror jag inte det är alldeles ovanligt, kanske framför allt hos människor som upplever social fobi eller social ängslan och därmed får ångest i sådana situationer, men jag kan ändå reta mig mycket på det! Jag upplever att jag har kommit oerhört långt, att jag kan behärska de flesta situationer jag kommer i på ett sätt som jag nog inte hade kunnat drömma om bara för tre, fyra år sedan - men att trots det behöva den här detaljkontrollen stör mig väldigt mycket.
Det får så oerhört stor betydelse också, just eftersom det måste vara så detaljerat. Jag går igenom det ena scenariot efter det andra, och provar olika ordval, olika inledningar, olika tonfall och intonation, samtidigt som jag vet med mig att ett samtal utan tvekan fungerar allra bäst när det är spontant!
Denna detaljkontroll bottnar sig förstås i en rädsla för att "göra bort sig", att "säga fel", att säga något som låter "dumt" eller att människan man pratar med inte förstår vad man pratar om. Men jag blev förundrad över att det samtidigt finns en hel del människor där ute som inte alls reflekterar över det. De bara lyckas häva ur sig vad det är de vill ha sagt, utan att det är något mer med det, och faktum är att jag tror att de lyckas bättre i sina konversationer än människor som jag, som ska vara minutiöst förberedda. Men jag kan ändå inte riktigt släppa tanken - hur kan de inte bry sig om vad det är de säger? Eller ja, det där kom ut fel. Det är klart att de bryr sig om vad de säger, men de har inte (tror jag i alla fall) hela tiden med sig tanken på att de kanske kommer att låta konstiga eller bli missförstådda ... och jag har väldigt svårt för att sätta mig in i det eller förstå det.
Samtidigt lyckades jag faktiskt idag motbevisa mig själv! (Inte ofta man lyckas med det, eller hur?! *ler*) Det har sannerligen inte hänt ofta, men det hände idag!
Jag skulle ju som sagt ta den här kontakten med läraren, och hade på förhand bestämt när jag skulle göra det, och hade en inledning ganska så detaljerat utkristalliserad i huvudet (inte direkt ord för ord, men nära nog). Saker och ting flöt på under första halvan av föreläsningen, jag mådde bra och kände mig trygg i situationen (p g a andra faktorer), jag hade pratat med flera kursare som jag inte brukar prata med innan osv. - och så kom tillfället. Det var ganska så rörigt innan jag skulle få fram, och jag tror att det tillsammans med allt annat som hade hänt och som jag hade i huvudet, gjorde att tankarna på exakt ordval och tonfall föll bort hos mig när jag gick fram. Och faktum är att jag hade en av de allra bästa konversationer med den här läraren som jag någonsin har haft tidigare (och jag har haft honom till och från sedan januari 2007) - förmodligen just för att jag släppte på min detaljkontroll och var spontan!!
Dock kan jag inte säga att detta helt har övertygat mig om att slänga alla förberedelser överbord, för det här hände trots allt bara en gång, och jag har vid ett antal tillfällen försökt vara mera spontan, med ett tämligen katastrofalt resultat.
Jag tror att kärnan i det är att man inte ska tänka på att vara spontan, för då är man ju faktiskt inte spontan, eller hur?! Istället ska man släppa alla tankar helt och hållet, för då blir man ju spontan på riktigt (och det var nog lite så det blev idag, tror jag)! Problemet är ju då att bara "plocka bort" tankar - för hur i hela friden lyckas man med det? Hur lyckas man "radera" en tanke som har fått fäste?
Jag är alltid nyfiken på andras åsikter om vad jag skriver - vare sig ni håller med mig och känner likadant, eller tycker jag är helknäpp! :) Skriv därför gärna en rad och tala om vad just du tycker om det här!
Lev Väl!
/Jessica
Den här bloggen är - i enlighet med titeln - avsedd för att sätta lite djupare tankar och känslor på pränt än vad jag gör i min "vanliga" blogg, Another Day - Another Destiny, och det är också därför den är på svenska, då det ju trots allt är lite lättare att uttrycka sådant på sitt modersmål.
I och med starten av den här bloggen har jag bestämt mig för att ta bort min blogg 'Att leva med social fobi'. Den blev ganska så begränsad, eftersom det kändes som jag bara kunde skriva om sådant som var relaterat till social fobi där - även här kommer säkerligen sådana inlägg att dyka upp, men jag kommer även att skriva om mycket annat som jag funderar över och som berör mig.
Jag kommer inte att dra min livshistoria här, men för de som inte känner mig får ni en snabb-update över hur mitt liv ser ut just nu:
Jag pluggar religionsvetenskap vid Lunds universitet, med förhoppningen att så småningom kunna söka in till en forskarutbildning. Mitt huvudämne är Gamla Testamentet, som jag tycker är mycket mycket spännande. Jag har (och håller på) att läsa gammaltestamentlig hebreiska, vilket är helt fascinerande och mycket mycket spännande!
2002 blev jag diagnosticerad med social fobi, efter att ha läst i Lund en dryg termin, och jag blev sjukskriven. Sjukskrivningen drog ut på tiden och inte förrän 4 år senare, i februari 2006, kunde jag återuppta mina studier på heltid. Sedan dess har det fungerat, dock med varierat resultat.
Den här terminen har hittills fungerat över förväntan dock, jag läser en kurs i Bibelvetenskap, och går samtidigt "bredvid" på en heltidskurs i hebreiska. Jag läste kursen förra terminen, klarade med nöd och näppe tentorna men utan riktig kunskap, så nu håller jag på att fräscha upp den! Mycket, mycket att göra, men fantastiskt att saker och ting faktiskt har fungerat så bra som de har.
Mina föräldrar bor i Värmland, de skildes 1993, och min pappa har bildat ny familj, så jag har två småsystrar som är drygt 3½ och drygt 1 år!
Jag bor tillsammans med min kisse, Zorro - en somalikatt på snart 11 år med en tämligen egen personlighet! :)
Jag kan inte lova regelbundna uppdateringar av bloggen, men jag hoppas ha tid och energi att sätta mig och skriva ner lite tankar när jag känner ett behov av det.
Kommentarer till inläggen är alltid mycket, mycket uppskattade!
