Ångest Är Relativ!

Ja, det var en tanke som faktiskt slog mig nu ikväll ... ångest är nog relativ!

Kanske i viss mån hur man upplever den, men nog framför allt i sättet som man tacklar den. Jag har tacklat tämligen många ångestattacker under årens lopp, och nu när jag på oerhört många plan mår riktigt bra, märker jag en skilland.
Nu, när jag faktiskt får må bra, när inte ångesten dominerar mitt liv, utan jag kan sköta mycket utav den vardagliga rutinen utan att ha ångest, eller i alla fall bara ha marginell ångest, märker jag en större motvilja mot att faktiskt ta tag i saker och situationer där jag har ångest - även om jag inte tror att den ångesten kommer att bli extremt hög!

I grund och botten är det väl inte så konstigt - det är klart att har man väl fått känna på hur det är att leva sitt liv utan ångest för minsta lilla, vill man inte gå tillbaka till ångestfyllda situationer om man på några villkor kan slippa - men jag reagerar ändå över den här markanta skillnaden!

Det är klart att ångest aldrig har varit "rolig" att handskas med, men jag har ju ändå faktiskt handskats med den - och situationer som har framkallat lite mindre ångest har gått lite lättare att handskas med än situationer som har framkallat extrem ångest eller panikångest.
Men nu finner jag mig själv tvekande över saker och ting som egentligen inte innebär så hög ångest, även om de förvisso är ångestframkallande ... och det retar mig lite grand! Jag som har levt med så hög ångest under så lång tid borde verkligen klara av att bara bita ihop och ta tag i såna här situationer nu!!

Vad som är på tapeten nu är främst två situationer, och det är väl de som har triggat igång tankeverksamheten.

Dels gäller det en öppen föreläsning som ska gå av stapeln imorgon, med Lunds stifts biskop Antje Jackelén, som jag skulle vilja gå på. Jag har aldrig gått på en sådan typ av föreläsning eller varit med på något sådant, och det är en källa till ångest. Logiskt sett kan jag inte se några problem, föreläsningen har annonserats öppet, och det känns klart och tydligt att vem som helst får komma på den ... men ångesten finns där ändå!
Jag tror att jag kommer att gå, jag vill verkligen gå - dels för att ämnet i sig är spännande (teologi och naturvetenskap) men kanske framför allt för att det ligger så oerhört väl i linje med min tanke om att i möjligaste mån etablera mig själv på institutionen! Förvisso kommer många att närvaro, både andra studenter och lärare och personal, och det är aldrig fel att "synas" i såna sammanhang! Men det har blivit ganska så uppförstorat för mig själv tycker jag, just i och med att det trots allt är en situation som genererar ångest. Och å andra sidan har jag upplevt situationer som har varit sååå mycket värre, att det verkligen inte känns som det här borde vara något problem!

Den andra akuella situationen rör en bok som jag enligt min handledare "ska" ha till min uppsats och som enligt datorn "inte finns" på biblioteket ... Jag har letat efter bästa förmåga och inte hittat den, men innan jag tjoar på min handledare, måste jag ju faktiskt ta kontakt med personalen på biblioteket och se om inte de kan hjälpa mig. Och det är också en ångestfylld situation - jag är rädd för att det ska bli "fel", jag ska känna mig "dum" eller "konstig" ... och även där gäller samma sak - jag har varit med om så mycket värre saker, att jag verkligen borde fixa det här utan att det blir så uppförstorat!

Därav min tanke att ångesten på något sätt blir relativ! När man lever med ständig ångest för väldigt mycket, då blir man mera "tolerant" gentemot ångesten, man tar sig an och tacklar även oerhört jobbiga situationer ... visserligen har man kanske inte värst mycket val, men man gör det ju i alla fall. Och när jag nu i det här fallet känner att det mesta i tillvaron faktiskt fungerar utan ångest, då drar jag mig för att utsätta mig för en situation som kanske skattningsmässigt skulle hamna på mellan fem och sex ...

Just i de här båda fallen har jag inte så mycket val, känner jag själv, utan det är bara att se till att göra (biblioteket blir kanske inte imorgon, då jag har en riktigt tuff dag imorgon), och på något sätt hämta styrka ur att jag tidigare faktiskt har klarat av situationer som varit mycket, mycket värre!