Den Studiesociala Situationen!

Titeln lät visst väldigt uppstyltad, det var inte riktigt meningen, men jag tycker det är värt att skriva lite om just "den studiesociala situationen" nu, för av någon anledning har saker och ting bara trillat på plats för mig där nu - och eftersom saker och ting aldrig bara trillar på plats för mig, känns det minst sagt anmärkningsvärt.

Jag har kämpat oerhört hårt för att nå framåt, framför allt vad gäller universitetet, och mycket där handlar ju just om att få det sociala att fungera på kurser, på institutionen osv. Men den skillnad som har blivit, på bara ca 2 år, är verkligen enorm!

Från allra första början - dels när jag började plugga i Lund 2001, men också när jag kom tillbaka efter sjukskrivningen (studieträning ht-05 och min första 'riktiga' termin vt-06) - var vi inte mycket på teologen alls. Jag läste vad som då var den s.k. "baskursen" (nu är ju allt omgjort!), och vi var ca 80-100 studenter på den, vilket gjorde att vi inte fick plats i salarna på teologen. Istället blev vi "utlokaliserade" till större salar på t ex Mathematicum eller Kulturen. Detta fick som effekt för mig, att jag inte alls kände mig hemma på själva institutionen - jag hittade inte, jag visste inte hur någonting fungerade och det kändes verkligen otrevligt. Jag hade också hela tiden en mycket stark känsla av alienation, och då få gånger jag faktiskt lyckades ta mig dit, hade jag hela tiden känslan av att någon skulle komma och handgripligen sparka ut mig för att jag inte hörde hemma där, och inte hade någon rätt att vara där.

Just det här med en "rädsla" eller ångest inför att vara på teologen arbetades bort successivt under min första termin efter baskursen - då var vi alltid på teologen och jag började i alla fall få någon kontakt med andra studenter.
Men den rent studiesociala situationen var dålig även då. Inte lika dålig som under baskursen, då jag verkligen aldrig någonsin pratade med någon ... och jag försäkrar er om att det är oerhört psykiskt tärande!! Men även under kommande terminer var det jobbigt rent socialt. Jag lärde känna främst ett par tjejer, som det fungerade bra med, men överlag så var det väldigt ångestladdat, och även om det kändes okej att vara på teologen, kände jag mig ofta ofta utanför i grupper, som jag inte hörde dit, inte hade något där att göra, inte hade rätt att vara med.

Och nu, det började i våras, men har lossnat helt under de här första veckorna, är det en total radikal förändring.
Jag trivs fantastiskt bra på teologen - jag vet att det inte är världens bästa ställe, att det förekommer vissa saker som helt klart är mindre trevliga, men det gör det överallt, och det är bara att acceptera det - jag trivs med människorna som är där, såväl studenter som lärare.
Och jag fungerar faktiskt rent socialt! Jag kan prata med människor, både studenter jag har läst med tidigare och "nya" studenter!! Sitter jag i biblioteket och pluggar - ja, tills för ca 1 år sedan kunde jag i princip inte ens gå in i biblioteket!!! - under ett par, tre timmar, hittar jag alltid minst tre, fyra personer som jag "känner", och kan heja på och byta några ord med.
För min del är det här något alldeles oerhört - och det kanske mest oerhörda av allt är, att i de här situationerna har jag marginellt lite ångest!!

Att möta andra studenter har för mig varit det värsta på hela universitetssituationen, tror jag. Jag har fixat tentor, t o m muntliga tentor (!), muntliga redovisningar så väl som salstentor, men just mötena med andra studenter har varit kolossalt jobbigt.
Och nu kan jag göra det utan att ens ha ångest - jag kan vara avslappnad, det känns okej, det fungerar! En enorm känsla!

Mycket svammel, ber om ursäkt för det, men just denna enorma förbättring av den studiesociala situationen har blivit så markant tydlig de första veckorna på den här terminen, att jag knappt vågar tro att det är sant - jag är rädd för att det hela bara är en helt underbar dröm som jag kommer att vakna upp från snart!
Men en sak är i alla fall säker - vare sig det är en dröm, eller faktisk verklighet, tänker jag ta vara på det här så mycket jag förmår, och verkligen känna mig glad och tacksam över att det är så här! :)