Ångest Eller Inte?

Ja, det var väl en bra fråga?! :)
Faktum är att jag upplevde något under en föreläsning i veckan, som jag har upplevt någon gång ibland även tidigare, och som känns lite arbetsam att tackla.

Jag skulle översätta en grekisk mening, och ni som har följt mig vet att det är något jag har haft oerhört svårt för under lång tid - att "prestera" inför en grupp. Jag har jobbat hårt med det, och lyckats avdramatisera det på ett helt fantastiskt sätt nu (det kommer nog ett inlägg även om det så småningom). Så själva översättningen var inte något jättehinder att ta sig över, men när jag väl var färdig visade det sig att jag hade gjort ett fel!
Det är något som är stort för mig ... jag har tidigare nätt och knappt klarat av att säga något inför en grupp, att dessutom göra fel inför gruppen blir verkligen en situation där jag känner mig utsatt och som blir jobbig. Mycket riktigt, alla upptänkliga ångestsymtom satte in med raketfart:
rodnad, skakningar, hjärtklappning, stickningar i armarna, ont i hjärtat ... och diverse annat. Samtidigt var jag förvånansvärt klar i huvudet - man brukar inte vara så värst klar i huvudet när man får en ångest attack "in public" - och jag lyckades verkligen analysera vad det var som hände! Hade jag ångest? Varför då? Vad var det specifikt som jag hade reagerat på? Exakt vilken detalj hade utlöst ångest attacken?
Och då kom chocken! För jag hade ingen ångest!!!

Och det är här knepigheterna börjar! Jag kan på fullaste allvar och helt sanningsenligt säga, att när jag rannsakade mig själv så hade jag inte ångest! Det var inget i situationen som kändes arbetsamt eller jobbigt, som gjorde att jag kände mig utsatt eller annorlunda eller dum eller konstig, inte något som jag uppfattade som en kritik emot mig, som gjorde att jag kände att jag hade gjort "dåligt" ifrån mig - ingenting!
Och ändå fannas alla ångestsymtom där!

Jag tror den "enkla" förklaringen till det här är, att i vissa typer av situationer har jag haft ångest i princip så länge tillbaka jag kan minnas ... och det gör att nu, när jag befinner mig i en övergångsperiod där jag trots allt jobbar för att hantera min ångest, så kommer själva symtomen som en slags förväntad automatiserad respons, just för att kroppen är så van att ha ångest i de här situationerna.
Vad det här mest av allt talar om för mig, är dock att människor som professionellt handskas med människor som har ångest, faktiskt ska vara lite ödmjuka inför denna mystiska process som pågår i såväl människor psyke som i deras kropp. Jag har nämligen fått det nerkört i halsen av mer än en och på mer än ett sätt, att ångesten finns i huvudet, och om den inte finns där "kan du inte ha några symtom på den" ... det låter ju jätteteoretiskt och kategoriskt och fint - men har man någon form av människokännedom inser man kanske att det inte är fullt så enkelt!

Nu säger jag inte att detta är helt och fullt fel, för det är det inte. Jag blev ganska så fascinerad utav det här fenomenet, så jag försökte verkligen gå in i mig själv (i efterhand) och göra en så djup analys som jag förmådde. Vad jag kom fram till var följande:
Direkt när situationen uppstod, när läraren sa att vad jag hade översatt var fel, så hade jag varken ångest eller ångestsymtom. MEN ... när det väl hade sjunkit in, så började min egen tankeverksamhet. Jag kände av att jag inte hade ångest (man märker ju rätt väl om man har det, om man säger så!), men blev väldigt förvånad över min egen reaktion ... och jag tror att på något sätt så triggade förvåningen över att inte ha ångest, faktiskt igång ångestsymtomen. I och med att jag förvånades över att jag inte hade ångest, dök själva tanken på ångest upp, och bara den tanken, räckte för att sätta igång de fysiska symtomen - samtidigt som jag ju faktiskt inte hade ångest!

Självklart är jag såväl fascinerad som totalt överlycklig över att jag faktiskt inte hade ångest "på riktigt" i en trots allt så utsatt situation som detta ändå var. Men jag kan samtidigt inte komma ifrån en liten ledsamhet eller uppgivenhet - för jag har kämpat något så till den milda grad för att faktiskt nå dithän att jag nu inte har ångest, men jag måste ändå uppleva ångestsymtomen! Knappast rättvist, eller hur? *ler lite*
Det låter kanske fånigt, men rent spontant - och i ett mera kortsiktigt perspektiv - så är det ju den fysiska sidan av ångesten, de tydliga symtomen, som är jobbigast! I ett längre perspektiv blir det ju annorlunda, får då måste man ju hitta mera allmänna metoder för att bekämpa den delen av ångesten som sitter i huvudet - men den processen har jag ju redan fixat ... och trots det sitter jag med svåra fysiska symtom.

Nu är det inte hela världen, och jag hoppas att jag även ska kunna arbeta bort de fysiska symtomen så småningom ... för trots allt är ju det viktigaste att den "riktiga" ångesten, som sitter i huvudet, trots allt inte får ta över!