Jag har haft en väldigt omvälvande vecka, med många upp- och nedgångar. Är ni intresserade av detaljerna kring det hänvisar jag till min "vanliga" blogg - Another Day - Another Destiny - som uppdateras på mera regelbunden basis, och där jag mer redogör för vad som händer i mitt liv. Den här bloggen är som bekant lite mer tematiskt fokuserad.
Hur som helst mådde jag lite halvkasst igår kväll, har sovit dåligt och kände mig kolossalt stressad när jag kom upp i morse. Det hör till saken att jag förutom att fixa allt som inte har blivit fixat i helgen också ska träffa en kompis i Malmö idag - det ska bli fantastiskt roligt, då det var länge sen, men det blir också en stressfaktor, det går inte att komma ifrån.
Efter att ha öst ur mig en massa skit i min dagbok nådde jag fram till mitt pep-talk. Som idag faktiskt kändes så träffande att jag tänkte passa på att dela med mig utav det här!
Det gäller att skilja mellan besöket i Malmö och allt som har med universitetet att göra då det gäller pep-talk.
Vad gäller Malmö så ÄR det helt fantastiskt att mitt sociala "liv" är som det är nu, för även om förändringen har skett stegvis, så jämför hur min situation ser ut nu och hur den såg ut hösten 2005 ... det är trots allt bara tre år sen!! Helt fantastiskt!! Och det är hela tiden sådana tanakr jag ska ha i huvudet när jag upplever att sociala kontakter blir "jobbiga" eller "obekväma". Återigen handlar det ju om att ta vara på det man har, att inte ta saker för givna!! Varför ska jag ta för givet att mitt sociala samspel ska fungera nu, när det inte har gjort det förut?? Jag borde vara genuint tacksam över att jag får ha det så här, och ta vara på alla tillfällen jag får, istället för att bara beklaga mig och se det som nåt jobbigt. Okay, det går inte längre att, rent praktiskt, ta vara på alla chanser, men jag borde verkligen inte bli så nonchalant att jag bara kan skita i saker och ting!! Jag borde verkligen försöka att ha de gågna åren framför ögonen, för att se vad det egentligen är jag har nu!!
Över till universitetet då. Det handlar ju i grund och botten om samma sak, men det blir ändå en annan infallsvinkel ... Även studiemässigt har jag ju kommit oerhört långt, även om jag alltid har haft lätt för att prestera i studiesammanhang har det onekligen lossat ännu mer under det här året. Och hela studiesituationen fungerar nu lättare och lättare - bara känslan av tillhörighet på institutionen utgör en enorm skillnad mot tidigare. Men vad gäller det rent studiemässiga finns det en annan sak att trycka på också. Nämligen att jag, efter sju sorger och åtta bedrövelser, får göra det jag faktiskt VILL göra - får satsa helhjärtat på det som jag vill göra under resten av mitt liv. Snacka om privilegium!! Det är ju mycket som fortfarande är tungt och arbetsamt, och som kräver hårt jobb, både på praktisk och emotionell nivå, men att få möjligheten att faktiskt göra det man VERKLIGEN vill måste ju vara värt allt arbete i världen, eller hur?
Det var som ni nog förstår ett riktigt uppvaknande! :) Samtidigt tror jag det är jättebra att artikulera sådana tankar då och då, för att försöka hålla dem vid liv. Det är mycket i mitt liv som inte är jättebra, som jag mår dåligt utav eller retar mig på, men faktum är att saker och ting kunde vara så fruktansvärt mycket värre också, och jag tror inte att det är fel att se båda sidor utav saken. Det är så lätt att hamna i ett av de facken, men jag tror det är viktigt att det finns en balans mellan dem. Det är viktigt att se till vad man faktiskt har, vad som är bra i tillvaron, för att inte hamna i ett "gnällbälte" där man bara ser felaktigheter och svårigheter. Samtidigt är det inte fel att se till det man inte har också, för det kanske kan motivera en till att jobba än hårdare för att faktiskt uppnå det man inte har också. Jag tror bara, som sagt, att det är väldigt viktigt att man ser till att få en balans mellan de båda synsätten.
Jag önskar er alla en fortsatt trevlig söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar