Ångest Är Relativ!

Ja, det var en tanke som faktiskt slog mig nu ikväll ... ångest är nog relativ!

Kanske i viss mån hur man upplever den, men nog framför allt i sättet som man tacklar den. Jag har tacklat tämligen många ångestattacker under årens lopp, och nu när jag på oerhört många plan mår riktigt bra, märker jag en skilland.
Nu, när jag faktiskt får må bra, när inte ångesten dominerar mitt liv, utan jag kan sköta mycket utav den vardagliga rutinen utan att ha ångest, eller i alla fall bara ha marginell ångest, märker jag en större motvilja mot att faktiskt ta tag i saker och situationer där jag har ångest - även om jag inte tror att den ångesten kommer att bli extremt hög!

I grund och botten är det väl inte så konstigt - det är klart att har man väl fått känna på hur det är att leva sitt liv utan ångest för minsta lilla, vill man inte gå tillbaka till ångestfyllda situationer om man på några villkor kan slippa - men jag reagerar ändå över den här markanta skillnaden!

Det är klart att ångest aldrig har varit "rolig" att handskas med, men jag har ju ändå faktiskt handskats med den - och situationer som har framkallat lite mindre ångest har gått lite lättare att handskas med än situationer som har framkallat extrem ångest eller panikångest.
Men nu finner jag mig själv tvekande över saker och ting som egentligen inte innebär så hög ångest, även om de förvisso är ångestframkallande ... och det retar mig lite grand! Jag som har levt med så hög ångest under så lång tid borde verkligen klara av att bara bita ihop och ta tag i såna här situationer nu!!

Vad som är på tapeten nu är främst två situationer, och det är väl de som har triggat igång tankeverksamheten.

Dels gäller det en öppen föreläsning som ska gå av stapeln imorgon, med Lunds stifts biskop Antje Jackelén, som jag skulle vilja gå på. Jag har aldrig gått på en sådan typ av föreläsning eller varit med på något sådant, och det är en källa till ångest. Logiskt sett kan jag inte se några problem, föreläsningen har annonserats öppet, och det känns klart och tydligt att vem som helst får komma på den ... men ångesten finns där ändå!
Jag tror att jag kommer att gå, jag vill verkligen gå - dels för att ämnet i sig är spännande (teologi och naturvetenskap) men kanske framför allt för att det ligger så oerhört väl i linje med min tanke om att i möjligaste mån etablera mig själv på institutionen! Förvisso kommer många att närvaro, både andra studenter och lärare och personal, och det är aldrig fel att "synas" i såna sammanhang! Men det har blivit ganska så uppförstorat för mig själv tycker jag, just i och med att det trots allt är en situation som genererar ångest. Och å andra sidan har jag upplevt situationer som har varit sååå mycket värre, att det verkligen inte känns som det här borde vara något problem!

Den andra akuella situationen rör en bok som jag enligt min handledare "ska" ha till min uppsats och som enligt datorn "inte finns" på biblioteket ... Jag har letat efter bästa förmåga och inte hittat den, men innan jag tjoar på min handledare, måste jag ju faktiskt ta kontakt med personalen på biblioteket och se om inte de kan hjälpa mig. Och det är också en ångestfylld situation - jag är rädd för att det ska bli "fel", jag ska känna mig "dum" eller "konstig" ... och även där gäller samma sak - jag har varit med om så mycket värre saker, att jag verkligen borde fixa det här utan att det blir så uppförstorat!

Därav min tanke att ångesten på något sätt blir relativ! När man lever med ständig ångest för väldigt mycket, då blir man mera "tolerant" gentemot ångesten, man tar sig an och tacklar även oerhört jobbiga situationer ... visserligen har man kanske inte värst mycket val, men man gör det ju i alla fall. Och när jag nu i det här fallet känner att det mesta i tillvaron faktiskt fungerar utan ångest, då drar jag mig för att utsätta mig för en situation som kanske skattningsmässigt skulle hamna på mellan fem och sex ...

Just i de här båda fallen har jag inte så mycket val, känner jag själv, utan det är bara att se till att göra (biblioteket blir kanske inte imorgon, då jag har en riktigt tuff dag imorgon), och på något sätt hämta styrka ur att jag tidigare faktiskt har klarat av situationer som varit mycket, mycket värre!

Den Studiesociala Situationen!

Titeln lät visst väldigt uppstyltad, det var inte riktigt meningen, men jag tycker det är värt att skriva lite om just "den studiesociala situationen" nu, för av någon anledning har saker och ting bara trillat på plats för mig där nu - och eftersom saker och ting aldrig bara trillar på plats för mig, känns det minst sagt anmärkningsvärt.

Jag har kämpat oerhört hårt för att nå framåt, framför allt vad gäller universitetet, och mycket där handlar ju just om att få det sociala att fungera på kurser, på institutionen osv. Men den skillnad som har blivit, på bara ca 2 år, är verkligen enorm!

Från allra första början - dels när jag började plugga i Lund 2001, men också när jag kom tillbaka efter sjukskrivningen (studieträning ht-05 och min första 'riktiga' termin vt-06) - var vi inte mycket på teologen alls. Jag läste vad som då var den s.k. "baskursen" (nu är ju allt omgjort!), och vi var ca 80-100 studenter på den, vilket gjorde att vi inte fick plats i salarna på teologen. Istället blev vi "utlokaliserade" till större salar på t ex Mathematicum eller Kulturen. Detta fick som effekt för mig, att jag inte alls kände mig hemma på själva institutionen - jag hittade inte, jag visste inte hur någonting fungerade och det kändes verkligen otrevligt. Jag hade också hela tiden en mycket stark känsla av alienation, och då få gånger jag faktiskt lyckades ta mig dit, hade jag hela tiden känslan av att någon skulle komma och handgripligen sparka ut mig för att jag inte hörde hemma där, och inte hade någon rätt att vara där.

Just det här med en "rädsla" eller ångest inför att vara på teologen arbetades bort successivt under min första termin efter baskursen - då var vi alltid på teologen och jag började i alla fall få någon kontakt med andra studenter.
Men den rent studiesociala situationen var dålig även då. Inte lika dålig som under baskursen, då jag verkligen aldrig någonsin pratade med någon ... och jag försäkrar er om att det är oerhört psykiskt tärande!! Men även under kommande terminer var det jobbigt rent socialt. Jag lärde känna främst ett par tjejer, som det fungerade bra med, men överlag så var det väldigt ångestladdat, och även om det kändes okej att vara på teologen, kände jag mig ofta ofta utanför i grupper, som jag inte hörde dit, inte hade något där att göra, inte hade rätt att vara med.

Och nu, det började i våras, men har lossnat helt under de här första veckorna, är det en total radikal förändring.
Jag trivs fantastiskt bra på teologen - jag vet att det inte är världens bästa ställe, att det förekommer vissa saker som helt klart är mindre trevliga, men det gör det överallt, och det är bara att acceptera det - jag trivs med människorna som är där, såväl studenter som lärare.
Och jag fungerar faktiskt rent socialt! Jag kan prata med människor, både studenter jag har läst med tidigare och "nya" studenter!! Sitter jag i biblioteket och pluggar - ja, tills för ca 1 år sedan kunde jag i princip inte ens gå in i biblioteket!!! - under ett par, tre timmar, hittar jag alltid minst tre, fyra personer som jag "känner", och kan heja på och byta några ord med.
För min del är det här något alldeles oerhört - och det kanske mest oerhörda av allt är, att i de här situationerna har jag marginellt lite ångest!!

Att möta andra studenter har för mig varit det värsta på hela universitetssituationen, tror jag. Jag har fixat tentor, t o m muntliga tentor (!), muntliga redovisningar så väl som salstentor, men just mötena med andra studenter har varit kolossalt jobbigt.
Och nu kan jag göra det utan att ens ha ångest - jag kan vara avslappnad, det känns okej, det fungerar! En enorm känsla!

Mycket svammel, ber om ursäkt för det, men just denna enorma förbättring av den studiesociala situationen har blivit så markant tydlig de första veckorna på den här terminen, att jag knappt vågar tro att det är sant - jag är rädd för att det hela bara är en helt underbar dröm som jag kommer att vakna upp från snart!
Men en sak är i alla fall säker - vare sig det är en dröm, eller faktisk verklighet, tänker jag ta vara på det här så mycket jag förmår, och verkligen känna mig glad och tacksam över att det är så här! :)

Att veta vad man har!

Jag har haft en väldigt omvälvande vecka, med många upp- och nedgångar. Är ni intresserade av detaljerna kring det hänvisar jag till min "vanliga" blogg - Another Day - Another Destiny - som uppdateras på mera regelbunden basis, och där jag mer redogör för vad som händer i mitt liv. Den här bloggen är som bekant lite mer tematiskt fokuserad.

Hur som helst mådde jag lite halvkasst igår kväll, har sovit dåligt och kände mig kolossalt stressad när jag kom upp i morse. Det hör till saken att jag förutom att fixa allt som inte har blivit fixat i helgen också ska träffa en kompis i Malmö idag - det ska bli fantastiskt roligt, då det var länge sen, men det blir också en stressfaktor, det går inte att komma ifrån.

Efter att ha öst ur mig en massa skit i min dagbok nådde jag fram till mitt pep-talk. Som idag faktiskt kändes så träffande att jag tänkte passa på att dela med mig utav det här!

Det gäller att skilja mellan besöket i Malmö och allt som har med universitetet att göra då det gäller pep-talk.
Vad gäller Malmö så ÄR det helt fantastiskt att mitt sociala "liv" är som det är nu, för även om förändringen har skett stegvis, så jämför hur min situation ser ut nu och hur den såg ut hösten 2005 ... det är trots allt bara tre år sen!! Helt fantastiskt!! Och det är hela tiden sådana tanakr jag ska ha i huvudet när jag upplever att sociala kontakter blir "jobbiga" eller "obekväma". Återigen handlar det ju om att ta vara på det man har, att inte ta saker för givna!! Varför ska jag ta för givet att mitt sociala samspel ska fungera nu, när det inte har gjort det förut?? Jag borde vara genuint tacksam över att jag får ha det så här, och ta vara på alla tillfällen jag får, istället för att bara beklaga mig och se det som nåt jobbigt. Okay, det går inte längre att, rent praktiskt, ta vara på alla chanser, men jag borde verkligen inte bli så nonchalant att jag bara kan skita i saker och ting!! Jag borde verkligen försöka att ha de gågna åren framför ögonen, för att se vad det egentligen är jag har nu!!
Över till universitetet då. Det handlar ju i grund och botten om samma sak, men det blir ändå en annan infallsvinkel ... Även studiemässigt har jag ju kommit oerhört långt, även om jag alltid har haft lätt för att prestera i studiesammanhang har det onekligen lossat ännu mer under det här året. Och hela studiesituationen fungerar nu lättare och lättare - bara känslan av tillhörighet på institutionen utgör en enorm skillnad mot tidigare. Men vad gäller det rent studiemässiga finns det en annan sak att trycka på också. Nämligen att jag, efter sju sorger och åtta bedrövelser, får göra det jag faktiskt VILL göra - får satsa helhjärtat på det som jag vill göra under resten av mitt liv. Snacka om privilegium!! Det är ju mycket som fortfarande är tungt och arbetsamt, och som kräver hårt jobb, både på praktisk och emotionell nivå, men att få möjligheten att faktiskt göra det man VERKLIGEN vill måste ju vara värt allt arbete i världen, eller hur?

Det var som ni nog förstår ett riktigt uppvaknande! :) Samtidigt tror jag det är jättebra att artikulera sådana tankar då och då, för att försöka hålla dem vid liv. Det är mycket i mitt liv som inte är jättebra, som jag mår dåligt utav eller retar mig på, men faktum är att saker och ting kunde vara så fruktansvärt mycket värre också, och jag tror inte att det är fel att se båda sidor utav saken. Det är så lätt att hamna i ett av de facken, men jag tror det är viktigt att det finns en balans mellan dem. Det är viktigt att se till vad man faktiskt har, vad som är bra i tillvaron, för att inte hamna i ett "gnällbälte" där man bara ser felaktigheter och svårigheter. Samtidigt är det inte fel att se till det man inte har också, för det kanske kan motivera en till att jobba än hårdare för att faktiskt uppnå det man inte har också. Jag tror bara, som sagt, att det är väldigt viktigt att man ser till att få en balans mellan de båda synsätten.

Jag önskar er alla en fortsatt trevlig söndag!

Uppladdning Till Nästa Vecka!

Det börjar väl så sakteliga bli dags att ladda för nästa vecka. Vilket inte blir så lätt, tror jag.
Förra veckan slutade inte alls så bra, framför allt inte eftersom jag inte ens kom iväg på föreläsningen i fredags!! *not good* Det var väl inte helt och fullt mitt fel, men konsekvenserna får ju jag ta i alla fall ...

Jag har pluggat en del i helgen, men i vanlig ordning långt ifrån tillräckligt - och att läsa in grammatik på egen hand är inte lätt! Jag sitter med de meningar vi ska göra tills imorgon nu, och jag tror förvisso att jag kan få ut meningarna - både översättning och analys, hittills i alla fall - men jag tror inte jag begriper varför analysen blir som den blir ... och det borde jag nog egentligen!

Just nu känns det nästan viktigast att jag faktiskt kommer iväg imorgon, för om jag inte gör det, då kan jag nästan garantera att jag kommer att få återuppleva våren 2007 igen ... och det pallar jag inte!! Jag klarar inte av att gå igenom det, på ett psykiskt plan, en gång till, så på nåt sätt får jag ju helt enkelt se till att komma dit imorgon. Jag hoppas att meningarna i alla fall känns "okej", för då borde jag kunna jobba med rent ångestreducerande metoder, och kunna komma iväg. Men om jag känner att jag inte begriper ett dyft av någonting, då blir det genast värre. Jag har gjort hälften av meningarna än så länge, och har i alla fall fått ut dem ... that's something, right?! *litet ynkligt leende*

Fast jag har en stor drivkraft, som jag faktiskt tror kan bli avgörande när jag sitter med en massa ångest imorgon bitti. Nämligen att jag och Lena ska träffas och äta frukost ihop! :) Teologkåren har startat med Måndagsfrukost, så för 20:- kan man träffas där och äta frukost ... inte så dumt!
Jag ville jättegärna komma iväg på det, det handlar ju återigen om att skapa kontakter (även ytliga kontakter behövs!), att etablera mig själv på institutionen och att bli en person - men jag tror inte att jag hade klarat av att gå dit själv, i alla fall inte nu. Eller ja, klarat av hade jag kanske gjort, om jag hade lagt all energi på just det - men jag kan inte göra det nu, eftersom så mycket energi måste gå åt till studierna, att komma iväg på föreläsningar, och att klara av upplägget där.
Så att gå dit med Lena blir helt perfekt!! :)

Samtidigt kan jag ju inte komma ifrån att se att jag faktiskt går från klarhet till klarhet, rent utvecklingsmässigt nu. Jag har kommit lång väg på bara några år, och det går fort framåt. Det handlar inte bara om att vilja göra saker och ting längre - och det tog lång tid innan jag ens ville göra något också! - utan jag genomför dem också! Långt ifrån alla, förstås, och långt ifrån alltid med positivt resultat, men det är ändå en enorm, enorm skillnad.
Och ingen är gladare än jag!

-- Men nu är det nog hög tid att jag går tillbaka till mina grekiska meningar! Ha dé gott!! --

Ett "hemligt" projekt!

Ja, jag antar att det inte blir "hemligt" värst länge - om jag nu skriver om det här! *skratt* Men det är ändå en sån stor sak, att jag vill ta upp det här.

Jag har en tanke inför våren, som verkligen innebär att jättestort steg framåt för mig, rent personligen. Men först lite back-story ... :)
Nästa termin kommer jag förmodligen att läsa två läskurser i GT och skriva min kandidatuppsats i samma ämne. Detta innebär, rent praktiskt, dels att jag inte kommer att några schemalagda föreläsningar, bara handledarträffar och uppsatsseminarier, och dels att jag med stor sannolikhet kommer att ha samma handledare hela terminen.

Vi har en mentor på vår NT-kurs nu, det är första kursen jag går där det förekommer mentorsverksamhet. Vi har visserligen bara haft en träff än så länge, men jag tyckte det verkade vara jättebra, ett bra sätt att fördjupa sig i kursen, lära känna kursare och få tips och hjälp när man kör fast.
Och då slog det mig!

Tänk om jag skulle bli mentor för nybörjarkursen i hebreiska till våren?? *gulp* Det kommer troligen vara samma lärare på den kursen som skall handleda mig, jag har möjlighet att vara med på rättså många föreläsningar i "mentors-kapacitet" eftersom jag inte själv har föreläsningar, och jag är enormt intresserad av ämnet ...
Det skulle ju också vara en merit inför framtiden, att ha varit mentor - och det är verkligen ett enormt steg för mig! Att ta det initiativet, att "leda" en grupp, att vara den drivande kraften ...

Jag har ingen aning om det här är något jag verkligen klarar av och kan förverkliga, framför allt inte eftersom det ligger så långt fram i tiden än - men tanken har definitivt väckts, och det är något som jag får grunna och klura på under hösten ...
OM jag klarar av det, och klarar av det på ett hyfsat bra sätt, tror jag att det vore ett av de största lyft jag har fått under de senaste åren - men som sagt, man ska inte ta i för mycket.

Jag kommer att följa upp det här i bloggen framöver också förstås, och delge vilka tankeutvecklingar som sker hos mig.

Första Veckan!

Oj, jaha ... har man läst en veckas "Nya Testamentets Exegetik" nu?
*känner mig förvirrad*

Faktum är att det verkligen har varit en förvirrande vecka, på många olika plan. Eftersom det här är en offentlig blogg, känns det inte bra att gå in alltför mycket på detaljer, men jag ska försöka förklara så gott det går ändå.

Introduktionen var mest en chock för mig, tror jag. Det var mycket som inte var som jag hade föreställt mig, och jag kände mig ganska ställd efter den dagen ... Nu måste jag ha den här terminen med nytestamentlig grekiska om jag ska ta mig in på en forskarutbildning så småningom, och jag måste ta den nu (har bara en hösttermin kvar att spela på, och den är i princip uppbokat), så jag har ju inte mycket val.
Som tur var, kändes i alla fall vissa saker bättre på tisdagen - även om vissa andra saker fortfarande inte känns så bra ... Det är lite svårt att veta hur man ska fördela sin energi, vad man ska jobba med och hur, när vissa saker känns riktigt bra och andra känns riktigt dåliga (och nu pratar jag om saker på en rent emotionell nivå, hur saker och ting ligger till rent praktiskt - vad man fattar och inte fattar - är en annan sak). Men det får ju gå på nåt sätt, eller hur?

Veckan har verkligen gått upp och ner, som en enorm berg-och-dalbana ... och jag har inte riktigt kunnat landa i vart jag står någonstans än.
Det rent praktiska, kunskapsmässiga, tror jag i alla fall än så länge fungerar bra. Ett massivt bakslag idag, då jag inte kom iväg på föreläsningen alls (inte bara mitt fel, då tågtrafiken hade fått ett nervsamanbrott här imorse) ... och det gör att saker har komplicerats lite grand. Jag hoppas kunna sitta en hel del i helgen, och klara av att ta igen det mesta på egen hand, men jag vet ju av bitter erfarenhet att just språken är kolossalt svåra att ta igen själv, utan lärarledd undervisning. Men utöver dagens missade föreläsning har det faktiskt känts riktigt bra. Även om mitt hjärta brinner för hebreiska och Gamla Testamentet, finner jag en glädje i språken ... att se något som ser helt främmande ut, som jag inte kan tyda alls - och sedan gå in i det och på nåt sätt "dechiffrera" det, och nå en betydelse, en slutsats, en översättning, som jag förstår - det ger en enorm tillfredställelse.

Överlag känns det ändå som jag fixar den här terminen, det tror jag. Jag är medveten om att det krävs enormt mycket jobb, och jag är medveten om att det inte kommer att gå så här "enkelt" i framtiden, men jag hyser ändå tilltro, och har en känsla att jag kan klara av det här - förutsatt att inget oförutsätt händer, som ställer saker på ända ... men så är det ju alltid här i livet, eller hur?

Jag är rejält trött nu, men jag har flera inlägg kvar att göra, med tankar och funderingar kring vad som händer just nu - så jag ska försöka att uppdatera bloggen åtminstone ett par gånger i helgen!