Självkänsla i sak och person?!

Jag ber om ursäkt för den aningen suspekta titeln, men den ska få sin förklaring, jag lovar.
Överlag har den senaste tiden varit riktigt arbetsam för mig, men här finns varken tid eller plats för en diskussion kring det. Istället kommer ett inlägg om "olika typer" av självkänsla, som jag har sett ett väldigt tydligt och konkret exempel på för inte så länge sedan!

I veckan hade jag ett uppsatsseminarium i bibelvetenskap, jag ska under terminen skriva två uppsatser, dels en "liten" 7,5hp-uppsats och dels min kandidatuppsats på 15 hp. (Jag skulle kunna skriva en halv roman bara om upplägget för uppsatserna, men återigen: fel tid och plats!)
Vi hade ett "mitterminsseminarium" där tanken var att man skulle presentera ett utkast till sin uppsats, med problemformulering/frågeställning, texturval, metodval och disposition, under ca 10 minuter och sedan få konstruktiv respons på det från seminariegruppen och handledarna. Därefter skulle också konstrueras ett oppositionsschema för opponeringarna i början av juni.

Det här var förstås ingenting jag såg fram emot, för det första har jag mått ganska dåligt redan innan, vilket också hade gjort att jag inte alls hade kommit så långt med uppsatserna som jag hade hoppats - vilket bidrog till att öka ångesten.
Till på köpet hade jag ju två uppsatser att presentera, vilket också går lite utanför "normen", eller vad man ska kalla det, och att inte följa ett mönster späder också på ångesten förstås.

Hur som helst så gick jag dit, och får väl säga att det fungerade med blandat resultat. Och det är i det här jag vill göra en poäng angående självkänsla!

Min självkänsla var inte värst bra under mina presentationer och genomgångar, jag hade förhållandevis hög ångest (även om det inte var panik), hade svårt att presentera mina uppsatser - pratade alldeles för fort, "tappande andan" (vilket jag ofta gör när jag har ångest och måste prata), hade inte tillräckligt mycket att säga osv. - och jag hade svårt att möta gruppens respons på mina utkast. Det gick lite lättare på den stora uppsatsen där det blev mycket konstruktiva kommentarer, både från studenter och handledare, men värre med den lilla, där jag upplevde att allt som kom var ganska "ifrågasättande".
Jag kom ju igenom det, och jag har varit med om mycket värre, men jag kände mig väldigt osäker hela tiden - även under de andras genomgångar, då jag inte kunde säga någonting, jag kände mig alldeles för osäker på deras ämnen för att kunna kommentera - även om en del av mig säger att även de som faktiskt kommenterade inte heller besitter någon enorm sakkunskap.

Efter våra genomgångar kom schemaläggningen, och det är ett elände varje gång. Varje uppsats skall läggas fram och ha en opponent. Vi har två ämnen, både Gamla och Nya testamentets exegetik (och ett GT uppsats skall helst ha ett GT opponent, uppenbarligen), samt språklig och icke-språklig uppsats - lite dumt att ha en uppsats skriven med bibelhebreiska och en opponent som inte ens har läst det!!
Och där lossnade det helt för mig!! Det blev ju krångligt för mig eftersom jag ska lägga fram två uppsatser och därmed också opponera på två andra uppsatser, men jag kunde komma med kommentarer och säga saker inför gruppen och t o m komma med förslag till hur vi skulle lägga schemat/opponering ... ett förslag som t o m antogs!!!

Och här ser jag en tydlig skillnad i självkänsla vad gäller "sak och person".
I sak, när det gäller faktiska kunskaper, både att kunna prestera inom sitt eget område, men också att vara konstruktiv och kommentera inom andra, har jag fortfarande en väldigt dålig självkänsla. Jag tror hela tiden att jag kan mindre än alla andra, och vill inte utsätta mig för att "verka dum" och få det att se ut som jag vet mer än vad jag egentligen gör.
Men i person, i mig själv, när det bara gäller just JAG, då fungerar självkänslan mycket bättre. Jag kan prata inför gruppen, komma med förslag eller göra kommentarer som är mera allämnna till sin natur. Det i sig är ett jättestort steg framåt för mig, för det var inte så länge sedan även det var alldeles otänkbart.

Men det är en intressant skillnad att notera - och självklart jobbar jag på att även öka självkänslan "i sak", att ha mer tilltro till min egen faktiska kapacitet också ... men än så länge har jag väl inte riktigt nått fram!

Nu Är Vi Igång!

Oj oj oj ... jag som mentor!! Det känns konstigt ... *ler*
Men nu är det så! Jag har haft presentation på kursintroduktionen och jag ledde det första mentorsmötet igår! Med ... ska vi säga ... blandat resultat?! Det låter väl bra!

Skämt å sido så känns det här med mentorskapet väldigt blandat just nu. Det är förstås mycket ångest inblandat i det, och jag har blandade känslor inför hur det har gått och vad som har hänt! Det är ju så, att det alltid är svårt att utvärdera sig själv och sin insats, i alla fall upplever jag det så! Jag vet inte om det bara är så för mig, eller om även andra upplever det. Vad jag märker tydligt, och som jag tycker är väldigt frustrerande är att när jag går in i en sådan laddad situation går jag in i något slags svart hål! Det kan gälla muntliga redovisningar, viktiga möten, muntliga tentor, det gällde vid kursintroduktions-presentationen och det gällde i alla fall i viss mån under gårdagens mentorsträff. Jag försvinner liksom bort någonstans, och efteråt kommer jag ihåg oerhört lite av vad som har hänt, vad jag har sagt, hur jag har betett mig och vilken respons jag har fått ifrån andra.
Det gör det i princip omöjligt för mig att göra en egen utvärdering över hur det har gått, och det är faktiskt frustrerande!

Jag har som sagt mycket blandade känslor kring gårdagen, och jag känner mig inte redo att gå in på djupet i dem här - eventuellt kanske det kommer längre fram när jag har fått lite mera distans till det.

Det känns verkligen att jag har, och håller på, att utvecklas mycket nu, en sak som att vara mentor skulle nog ha varit helt omöjligt för så lite som bara ett år sedan, och nu är jag i alla fall här! Sen går det inte på räls, men det är inte så många saker i livet som går på räls, så man får ju försöka att inte hänga upp allt för mycket på det!

Ett Försenat Inlägg!

Ja jösses!! Det här inlägget borde ha kommit i november ... så jag känner mig lite dum! Men bättre sent än aldrig, eller hur?! :)

Det handlar om att hantera ångest. För faktum är att jag upptäckte ett helt nytt sätt att bemästra min egen ångest i höstas, som skilde sig ganska dramatiskt ifrån de tekniker jag har använt mig av tidigare! Det kändes värt att utveckla det här ...

Ångesten som jag hade gällde föreläsningssituationen. Jag läste bibelgrekiska i höstas, och som det alltid är på språkkurserna hos oss, ska man läsa och översätta meningar i princip på varje föreläsing. Under den första delkursen, som var rent språklig, hade jag uppenbara problem, även om det inte gick helt överstyr.

I den andra delkursen skulle vi läsa Markusevangeliet på grekiska, men upplägget var i princip det samma - med "läs-och-översätt" upplägget.
Vad jag då kom på vad följande:

På något sätt lyckades jag helt och fullt plocka fram allt som var positivt i tillvaron, med fokus uppenbarligen på universitetet. Inte bara det som var aktuellt, utan ALLT, allt det som jag hade klarat av, den utveckling jag har genomgått, alla de känslor som har förändrats, den studiesociala situationen som fungerar över förväntan ... och det innebar att när ångesten väl kom, kunde jag bara skjuta undan de jobbiga, ångestfyllda tankarna, och ersätta dem med allt det som var positivt!

Det låter vagt, men jag kan faktiskt konkretisera ner det.
Låt säga att jag hade ångest för "läs-översätt". Genast kommer tankarna: Tänk om jag läser fel! Tänk om jag har översatt fel! Hur ska jag göra om jag får en fråga om det här? Om jag är den enda som har missat det här, kommer jag att känna mig jättedum!
Men så fort sådana tankar dök upp hos mig, kunde jag istället "dirigera hjärnan" till det positiva som hade hänt: Hur jag nästan konstant träffar människor jag känner, som jag kan heja på och prata med! Hur jag klarar mina tentor, såväl skriftliga som muntliga. Hur t o m lärare och professorer numer hejar på mig och vissa t o m kommer fram och pratar en stund! Och när sådana tankar fick utrymme och plats hos mig, tog de udden av all ångest!!

Detta är inte en "fail-safe-method" uppenbarligen!! Först och främst kan man inte använda sig av den förrän man har kommit en bra bit på väg i arbetet med sig själv! Man kan inte hitta alternativa positiva tankar, om man inte först har landat i det positiva och kunnat utveckla det! Men när man väl har utvecklat det, kan det här vara ett bra sätt att inte låta ångesten få oanade proportioner!
Jag har haft nytta av det även efter det! Saker och ting rent allmänt på teologen fungerar väldigt bra för mig just nu, och det gör att jag har en positiv grund att falla tillbaka på, när jag befinner mig i ångestfyllda situationer - att hitta dessa positiva motpoler till all ångest är inte längre omöjligt, utan faktiskt något som går att göra utan allt för mycket ansträning.

Denna metod löser långt ifrån alla ångest, och det finns mycket jag bekymrar mig för och har ångest inför även nu, men detta är ytterligare en metod att jobba med - och ju mer redskap man har, desto större blir chansen att man lyckas med det man föresatt sig, eller hur?! ;

God Jul och Gott Nytt År 2009!

Nu beger jag mig norrut för att hälsa på familjerna över helgerna.
Jag har ett par inlägg jag hade tänkt att lägga upp här, men tyvärr tillåter inte tiden det just nu, utan de får istället komma i januari när jag kommer tillbaka hem.

Jag vill bara kort önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År 2009!

Ta hand om er!

/Jessica

En Glad Nyhet!

Ja, jag fick minst sagt en glad nyhet via mailen igår.
Om ni följer den här bloggen, kanske ni minns att jag tidigare i höstas hade ett inlägg om att eventuellt kunna bli mentor för kursen i Hebreiska till våren. (läs här: Ett "hemligt" projekt!) Jag har bollat det här i huvudet fram och tillbaka under hösten, men då framför allt senare delen av terminen har varit oerhört arbetsam har jag mer och mer tvekat och undrat om det verkligen är något jag klarar av! Visst är jag oerhört intresserad av ämnet, och det är en fin merit att ha med sig, samtidigt som det är ett stort steg för mig rent personligen också - men frågan är om jag verkligen orkar ... Mot slutet har jag varit inne på att faktiskt hoppa över tanken på ett mentorskap till våren, just eftersom den här terminen har varit oerhört intensiv och jobbig, och att delar av nästa termin också kommer att bli arbetsam.

Och sen kom mailet! :) Från den doktorand på institutionen som är ansvarig för mentorsverksamheten. Jag vet vem hon är, men är relativt säker på att hon inte vet vem jag är, så jag blev minst sagt förvånad över mailet.
Hur som helst skrev hon att hon nu håller på att leta upp en mentor till kursen i Hebreiska i vår, och att mitt namn hade "kommit upp", och var jag eventuellt intresserad av det?

Jag höll på att ramla av stolen framför datorn, minst sagt!! Jag har ingen aning om hur hon har fått mitt namn överhuvudtaget, för det här med ett eventuellt mentorskap är något jag bara har diskuterat med mina vänner. Samtidigt så fick jag ju här den mest konkreta bekräftelsen av alla på att jag faktiskt är på väg att lyckas med något som jag har tänkt på och jobbat på aktivt sedan över ett år tillbaka, nämligen: Att Bli En Person på Teologen!! Jag har framför allt under 2008 jobbat med detta, och upplever att jag har i viss mån lyckats - jag hejar på folk, jag pratar med studenter, jag kan prata med lärare och professorer utan att det blir totalt kaos (i alla fall oftast) och så, men att nå så här långt var verkligen bortom min vildaste fantasi, och jag är kolossalt glad över det!

Nu finns det ju inte en chans att backa ur - när jag t o m har blivit tillfrågad - så på något sätt får jag se till att klara av det här på ett så bra sätt som möjligt helt enkelt! :) Det finns väldigt många aspekter av mentorskapet som jag är orolig och ångestfylld inför, men faktum är att jag får försöka möta de utmaningarna när de väl kommer. Jag ska träffa tjejen som är ansvarig imorgon, för att få lite mer information om vad det innebär, vilket är jättebra, och sedan är det en mentorsutbildning i mitten av januari (typiskt nog under min mest intensiva period!), men i nuläget får jag försöka att lägga det här lite grand åt sidan och fokusera på vad som gäller här och nu ... för jag har minst sagt mycket som jag måste fixa under väldigt kort tid, och jag har inte riktigt råd att bli distraherad.

Jag har haft en ganska dålig dag idag, av olika anledningar, men jag hoppas att det här kan ge mig en boost och motivationskraft att orka med de sista tuffa veckorna också, för det här var verkligen något enormt stort för mig! :)

Ångest Eller Inte?

Ja, det var väl en bra fråga?! :)
Faktum är att jag upplevde något under en föreläsning i veckan, som jag har upplevt någon gång ibland även tidigare, och som känns lite arbetsam att tackla.

Jag skulle översätta en grekisk mening, och ni som har följt mig vet att det är något jag har haft oerhört svårt för under lång tid - att "prestera" inför en grupp. Jag har jobbat hårt med det, och lyckats avdramatisera det på ett helt fantastiskt sätt nu (det kommer nog ett inlägg även om det så småningom). Så själva översättningen var inte något jättehinder att ta sig över, men när jag väl var färdig visade det sig att jag hade gjort ett fel!
Det är något som är stort för mig ... jag har tidigare nätt och knappt klarat av att säga något inför en grupp, att dessutom göra fel inför gruppen blir verkligen en situation där jag känner mig utsatt och som blir jobbig. Mycket riktigt, alla upptänkliga ångestsymtom satte in med raketfart:
rodnad, skakningar, hjärtklappning, stickningar i armarna, ont i hjärtat ... och diverse annat. Samtidigt var jag förvånansvärt klar i huvudet - man brukar inte vara så värst klar i huvudet när man får en ångest attack "in public" - och jag lyckades verkligen analysera vad det var som hände! Hade jag ångest? Varför då? Vad var det specifikt som jag hade reagerat på? Exakt vilken detalj hade utlöst ångest attacken?
Och då kom chocken! För jag hade ingen ångest!!!

Och det är här knepigheterna börjar! Jag kan på fullaste allvar och helt sanningsenligt säga, att när jag rannsakade mig själv så hade jag inte ångest! Det var inget i situationen som kändes arbetsamt eller jobbigt, som gjorde att jag kände mig utsatt eller annorlunda eller dum eller konstig, inte något som jag uppfattade som en kritik emot mig, som gjorde att jag kände att jag hade gjort "dåligt" ifrån mig - ingenting!
Och ändå fannas alla ångestsymtom där!

Jag tror den "enkla" förklaringen till det här är, att i vissa typer av situationer har jag haft ångest i princip så länge tillbaka jag kan minnas ... och det gör att nu, när jag befinner mig i en övergångsperiod där jag trots allt jobbar för att hantera min ångest, så kommer själva symtomen som en slags förväntad automatiserad respons, just för att kroppen är så van att ha ångest i de här situationerna.
Vad det här mest av allt talar om för mig, är dock att människor som professionellt handskas med människor som har ångest, faktiskt ska vara lite ödmjuka inför denna mystiska process som pågår i såväl människor psyke som i deras kropp. Jag har nämligen fått det nerkört i halsen av mer än en och på mer än ett sätt, att ångesten finns i huvudet, och om den inte finns där "kan du inte ha några symtom på den" ... det låter ju jätteteoretiskt och kategoriskt och fint - men har man någon form av människokännedom inser man kanske att det inte är fullt så enkelt!

Nu säger jag inte att detta är helt och fullt fel, för det är det inte. Jag blev ganska så fascinerad utav det här fenomenet, så jag försökte verkligen gå in i mig själv (i efterhand) och göra en så djup analys som jag förmådde. Vad jag kom fram till var följande:
Direkt när situationen uppstod, när läraren sa att vad jag hade översatt var fel, så hade jag varken ångest eller ångestsymtom. MEN ... när det väl hade sjunkit in, så började min egen tankeverksamhet. Jag kände av att jag inte hade ångest (man märker ju rätt väl om man har det, om man säger så!), men blev väldigt förvånad över min egen reaktion ... och jag tror att på något sätt så triggade förvåningen över att inte ha ångest, faktiskt igång ångestsymtomen. I och med att jag förvånades över att jag inte hade ångest, dök själva tanken på ångest upp, och bara den tanken, räckte för att sätta igång de fysiska symtomen - samtidigt som jag ju faktiskt inte hade ångest!

Självklart är jag såväl fascinerad som totalt överlycklig över att jag faktiskt inte hade ångest "på riktigt" i en trots allt så utsatt situation som detta ändå var. Men jag kan samtidigt inte komma ifrån en liten ledsamhet eller uppgivenhet - för jag har kämpat något så till den milda grad för att faktiskt nå dithän att jag nu inte har ångest, men jag måste ändå uppleva ångestsymtomen! Knappast rättvist, eller hur? *ler lite*
Det låter kanske fånigt, men rent spontant - och i ett mera kortsiktigt perspektiv - så är det ju den fysiska sidan av ångesten, de tydliga symtomen, som är jobbigast! I ett längre perspektiv blir det ju annorlunda, får då måste man ju hitta mera allmänna metoder för att bekämpa den delen av ångesten som sitter i huvudet - men den processen har jag ju redan fixat ... och trots det sitter jag med svåra fysiska symtom.

Nu är det inte hela världen, och jag hoppas att jag även ska kunna arbeta bort de fysiska symtomen så småningom ... för trots allt är ju det viktigaste att den "riktiga" ångesten, som sitter i huvudet, trots allt inte får ta över!

Ångest Är Relativ!

Ja, det var en tanke som faktiskt slog mig nu ikväll ... ångest är nog relativ!

Kanske i viss mån hur man upplever den, men nog framför allt i sättet som man tacklar den. Jag har tacklat tämligen många ångestattacker under årens lopp, och nu när jag på oerhört många plan mår riktigt bra, märker jag en skilland.
Nu, när jag faktiskt får må bra, när inte ångesten dominerar mitt liv, utan jag kan sköta mycket utav den vardagliga rutinen utan att ha ångest, eller i alla fall bara ha marginell ångest, märker jag en större motvilja mot att faktiskt ta tag i saker och situationer där jag har ångest - även om jag inte tror att den ångesten kommer att bli extremt hög!

I grund och botten är det väl inte så konstigt - det är klart att har man väl fått känna på hur det är att leva sitt liv utan ångest för minsta lilla, vill man inte gå tillbaka till ångestfyllda situationer om man på några villkor kan slippa - men jag reagerar ändå över den här markanta skillnaden!

Det är klart att ångest aldrig har varit "rolig" att handskas med, men jag har ju ändå faktiskt handskats med den - och situationer som har framkallat lite mindre ångest har gått lite lättare att handskas med än situationer som har framkallat extrem ångest eller panikångest.
Men nu finner jag mig själv tvekande över saker och ting som egentligen inte innebär så hög ångest, även om de förvisso är ångestframkallande ... och det retar mig lite grand! Jag som har levt med så hög ångest under så lång tid borde verkligen klara av att bara bita ihop och ta tag i såna här situationer nu!!

Vad som är på tapeten nu är främst två situationer, och det är väl de som har triggat igång tankeverksamheten.

Dels gäller det en öppen föreläsning som ska gå av stapeln imorgon, med Lunds stifts biskop Antje Jackelén, som jag skulle vilja gå på. Jag har aldrig gått på en sådan typ av föreläsning eller varit med på något sådant, och det är en källa till ångest. Logiskt sett kan jag inte se några problem, föreläsningen har annonserats öppet, och det känns klart och tydligt att vem som helst får komma på den ... men ångesten finns där ändå!
Jag tror att jag kommer att gå, jag vill verkligen gå - dels för att ämnet i sig är spännande (teologi och naturvetenskap) men kanske framför allt för att det ligger så oerhört väl i linje med min tanke om att i möjligaste mån etablera mig själv på institutionen! Förvisso kommer många att närvaro, både andra studenter och lärare och personal, och det är aldrig fel att "synas" i såna sammanhang! Men det har blivit ganska så uppförstorat för mig själv tycker jag, just i och med att det trots allt är en situation som genererar ångest. Och å andra sidan har jag upplevt situationer som har varit sååå mycket värre, att det verkligen inte känns som det här borde vara något problem!

Den andra akuella situationen rör en bok som jag enligt min handledare "ska" ha till min uppsats och som enligt datorn "inte finns" på biblioteket ... Jag har letat efter bästa förmåga och inte hittat den, men innan jag tjoar på min handledare, måste jag ju faktiskt ta kontakt med personalen på biblioteket och se om inte de kan hjälpa mig. Och det är också en ångestfylld situation - jag är rädd för att det ska bli "fel", jag ska känna mig "dum" eller "konstig" ... och även där gäller samma sak - jag har varit med om så mycket värre saker, att jag verkligen borde fixa det här utan att det blir så uppförstorat!

Därav min tanke att ångesten på något sätt blir relativ! När man lever med ständig ångest för väldigt mycket, då blir man mera "tolerant" gentemot ångesten, man tar sig an och tacklar även oerhört jobbiga situationer ... visserligen har man kanske inte värst mycket val, men man gör det ju i alla fall. Och när jag nu i det här fallet känner att det mesta i tillvaron faktiskt fungerar utan ångest, då drar jag mig för att utsätta mig för en situation som kanske skattningsmässigt skulle hamna på mellan fem och sex ...

Just i de här båda fallen har jag inte så mycket val, känner jag själv, utan det är bara att se till att göra (biblioteket blir kanske inte imorgon, då jag har en riktigt tuff dag imorgon), och på något sätt hämta styrka ur att jag tidigare faktiskt har klarat av situationer som varit mycket, mycket värre!