Nu Är Vi Igång!

Oj oj oj ... jag som mentor!! Det känns konstigt ... *ler*
Men nu är det så! Jag har haft presentation på kursintroduktionen och jag ledde det första mentorsmötet igår! Med ... ska vi säga ... blandat resultat?! Det låter väl bra!

Skämt å sido så känns det här med mentorskapet väldigt blandat just nu. Det är förstås mycket ångest inblandat i det, och jag har blandade känslor inför hur det har gått och vad som har hänt! Det är ju så, att det alltid är svårt att utvärdera sig själv och sin insats, i alla fall upplever jag det så! Jag vet inte om det bara är så för mig, eller om även andra upplever det. Vad jag märker tydligt, och som jag tycker är väldigt frustrerande är att när jag går in i en sådan laddad situation går jag in i något slags svart hål! Det kan gälla muntliga redovisningar, viktiga möten, muntliga tentor, det gällde vid kursintroduktions-presentationen och det gällde i alla fall i viss mån under gårdagens mentorsträff. Jag försvinner liksom bort någonstans, och efteråt kommer jag ihåg oerhört lite av vad som har hänt, vad jag har sagt, hur jag har betett mig och vilken respons jag har fått ifrån andra.
Det gör det i princip omöjligt för mig att göra en egen utvärdering över hur det har gått, och det är faktiskt frustrerande!

Jag har som sagt mycket blandade känslor kring gårdagen, och jag känner mig inte redo att gå in på djupet i dem här - eventuellt kanske det kommer längre fram när jag har fått lite mera distans till det.

Det känns verkligen att jag har, och håller på, att utvecklas mycket nu, en sak som att vara mentor skulle nog ha varit helt omöjligt för så lite som bara ett år sedan, och nu är jag i alla fall här! Sen går det inte på räls, men det är inte så många saker i livet som går på räls, så man får ju försöka att inte hänga upp allt för mycket på det!