Självkänsla i sak och person?!

Jag ber om ursäkt för den aningen suspekta titeln, men den ska få sin förklaring, jag lovar.
Överlag har den senaste tiden varit riktigt arbetsam för mig, men här finns varken tid eller plats för en diskussion kring det. Istället kommer ett inlägg om "olika typer" av självkänsla, som jag har sett ett väldigt tydligt och konkret exempel på för inte så länge sedan!

I veckan hade jag ett uppsatsseminarium i bibelvetenskap, jag ska under terminen skriva två uppsatser, dels en "liten" 7,5hp-uppsats och dels min kandidatuppsats på 15 hp. (Jag skulle kunna skriva en halv roman bara om upplägget för uppsatserna, men återigen: fel tid och plats!)
Vi hade ett "mitterminsseminarium" där tanken var att man skulle presentera ett utkast till sin uppsats, med problemformulering/frågeställning, texturval, metodval och disposition, under ca 10 minuter och sedan få konstruktiv respons på det från seminariegruppen och handledarna. Därefter skulle också konstrueras ett oppositionsschema för opponeringarna i början av juni.

Det här var förstås ingenting jag såg fram emot, för det första har jag mått ganska dåligt redan innan, vilket också hade gjort att jag inte alls hade kommit så långt med uppsatserna som jag hade hoppats - vilket bidrog till att öka ångesten.
Till på köpet hade jag ju två uppsatser att presentera, vilket också går lite utanför "normen", eller vad man ska kalla det, och att inte följa ett mönster späder också på ångesten förstås.

Hur som helst så gick jag dit, och får väl säga att det fungerade med blandat resultat. Och det är i det här jag vill göra en poäng angående självkänsla!

Min självkänsla var inte värst bra under mina presentationer och genomgångar, jag hade förhållandevis hög ångest (även om det inte var panik), hade svårt att presentera mina uppsatser - pratade alldeles för fort, "tappande andan" (vilket jag ofta gör när jag har ångest och måste prata), hade inte tillräckligt mycket att säga osv. - och jag hade svårt att möta gruppens respons på mina utkast. Det gick lite lättare på den stora uppsatsen där det blev mycket konstruktiva kommentarer, både från studenter och handledare, men värre med den lilla, där jag upplevde att allt som kom var ganska "ifrågasättande".
Jag kom ju igenom det, och jag har varit med om mycket värre, men jag kände mig väldigt osäker hela tiden - även under de andras genomgångar, då jag inte kunde säga någonting, jag kände mig alldeles för osäker på deras ämnen för att kunna kommentera - även om en del av mig säger att även de som faktiskt kommenterade inte heller besitter någon enorm sakkunskap.

Efter våra genomgångar kom schemaläggningen, och det är ett elände varje gång. Varje uppsats skall läggas fram och ha en opponent. Vi har två ämnen, både Gamla och Nya testamentets exegetik (och ett GT uppsats skall helst ha ett GT opponent, uppenbarligen), samt språklig och icke-språklig uppsats - lite dumt att ha en uppsats skriven med bibelhebreiska och en opponent som inte ens har läst det!!
Och där lossnade det helt för mig!! Det blev ju krångligt för mig eftersom jag ska lägga fram två uppsatser och därmed också opponera på två andra uppsatser, men jag kunde komma med kommentarer och säga saker inför gruppen och t o m komma med förslag till hur vi skulle lägga schemat/opponering ... ett förslag som t o m antogs!!!

Och här ser jag en tydlig skillnad i självkänsla vad gäller "sak och person".
I sak, när det gäller faktiska kunskaper, både att kunna prestera inom sitt eget område, men också att vara konstruktiv och kommentera inom andra, har jag fortfarande en väldigt dålig självkänsla. Jag tror hela tiden att jag kan mindre än alla andra, och vill inte utsätta mig för att "verka dum" och få det att se ut som jag vet mer än vad jag egentligen gör.
Men i person, i mig själv, när det bara gäller just JAG, då fungerar självkänslan mycket bättre. Jag kan prata inför gruppen, komma med förslag eller göra kommentarer som är mera allämnna till sin natur. Det i sig är ett jättestort steg framåt för mig, för det var inte så länge sedan även det var alldeles otänkbart.

Men det är en intressant skillnad att notera - och självklart jobbar jag på att även öka självkänslan "i sak", att ha mer tilltro till min egen faktiska kapacitet också ... men än så länge har jag väl inte riktigt nått fram!

Nu Är Vi Igång!

Oj oj oj ... jag som mentor!! Det känns konstigt ... *ler*
Men nu är det så! Jag har haft presentation på kursintroduktionen och jag ledde det första mentorsmötet igår! Med ... ska vi säga ... blandat resultat?! Det låter väl bra!

Skämt å sido så känns det här med mentorskapet väldigt blandat just nu. Det är förstås mycket ångest inblandat i det, och jag har blandade känslor inför hur det har gått och vad som har hänt! Det är ju så, att det alltid är svårt att utvärdera sig själv och sin insats, i alla fall upplever jag det så! Jag vet inte om det bara är så för mig, eller om även andra upplever det. Vad jag märker tydligt, och som jag tycker är väldigt frustrerande är att när jag går in i en sådan laddad situation går jag in i något slags svart hål! Det kan gälla muntliga redovisningar, viktiga möten, muntliga tentor, det gällde vid kursintroduktions-presentationen och det gällde i alla fall i viss mån under gårdagens mentorsträff. Jag försvinner liksom bort någonstans, och efteråt kommer jag ihåg oerhört lite av vad som har hänt, vad jag har sagt, hur jag har betett mig och vilken respons jag har fått ifrån andra.
Det gör det i princip omöjligt för mig att göra en egen utvärdering över hur det har gått, och det är faktiskt frustrerande!

Jag har som sagt mycket blandade känslor kring gårdagen, och jag känner mig inte redo att gå in på djupet i dem här - eventuellt kanske det kommer längre fram när jag har fått lite mera distans till det.

Det känns verkligen att jag har, och håller på, att utvecklas mycket nu, en sak som att vara mentor skulle nog ha varit helt omöjligt för så lite som bara ett år sedan, och nu är jag i alla fall här! Sen går det inte på räls, men det är inte så många saker i livet som går på räls, så man får ju försöka att inte hänga upp allt för mycket på det!

Ett Försenat Inlägg!

Ja jösses!! Det här inlägget borde ha kommit i november ... så jag känner mig lite dum! Men bättre sent än aldrig, eller hur?! :)

Det handlar om att hantera ångest. För faktum är att jag upptäckte ett helt nytt sätt att bemästra min egen ångest i höstas, som skilde sig ganska dramatiskt ifrån de tekniker jag har använt mig av tidigare! Det kändes värt att utveckla det här ...

Ångesten som jag hade gällde föreläsningssituationen. Jag läste bibelgrekiska i höstas, och som det alltid är på språkkurserna hos oss, ska man läsa och översätta meningar i princip på varje föreläsing. Under den första delkursen, som var rent språklig, hade jag uppenbara problem, även om det inte gick helt överstyr.

I den andra delkursen skulle vi läsa Markusevangeliet på grekiska, men upplägget var i princip det samma - med "läs-och-översätt" upplägget.
Vad jag då kom på vad följande:

På något sätt lyckades jag helt och fullt plocka fram allt som var positivt i tillvaron, med fokus uppenbarligen på universitetet. Inte bara det som var aktuellt, utan ALLT, allt det som jag hade klarat av, den utveckling jag har genomgått, alla de känslor som har förändrats, den studiesociala situationen som fungerar över förväntan ... och det innebar att när ångesten väl kom, kunde jag bara skjuta undan de jobbiga, ångestfyllda tankarna, och ersätta dem med allt det som var positivt!

Det låter vagt, men jag kan faktiskt konkretisera ner det.
Låt säga att jag hade ångest för "läs-översätt". Genast kommer tankarna: Tänk om jag läser fel! Tänk om jag har översatt fel! Hur ska jag göra om jag får en fråga om det här? Om jag är den enda som har missat det här, kommer jag att känna mig jättedum!
Men så fort sådana tankar dök upp hos mig, kunde jag istället "dirigera hjärnan" till det positiva som hade hänt: Hur jag nästan konstant träffar människor jag känner, som jag kan heja på och prata med! Hur jag klarar mina tentor, såväl skriftliga som muntliga. Hur t o m lärare och professorer numer hejar på mig och vissa t o m kommer fram och pratar en stund! Och när sådana tankar fick utrymme och plats hos mig, tog de udden av all ångest!!

Detta är inte en "fail-safe-method" uppenbarligen!! Först och främst kan man inte använda sig av den förrän man har kommit en bra bit på väg i arbetet med sig själv! Man kan inte hitta alternativa positiva tankar, om man inte först har landat i det positiva och kunnat utveckla det! Men när man väl har utvecklat det, kan det här vara ett bra sätt att inte låta ångesten få oanade proportioner!
Jag har haft nytta av det även efter det! Saker och ting rent allmänt på teologen fungerar väldigt bra för mig just nu, och det gör att jag har en positiv grund att falla tillbaka på, när jag befinner mig i ångestfyllda situationer - att hitta dessa positiva motpoler till all ångest är inte längre omöjligt, utan faktiskt något som går att göra utan allt för mycket ansträning.

Denna metod löser långt ifrån alla ångest, och det finns mycket jag bekymrar mig för och har ångest inför även nu, men detta är ytterligare en metod att jobba med - och ju mer redskap man har, desto större blir chansen att man lyckas med det man föresatt sig, eller hur?! ;