Självkänsla!

Hej, och välkomna tillbaka till bloggen - som har fått vila under sommaren.

Det här inlägget tänkte jag ägna åt "självkänsla", eftersom jag relativt nyligen hade en 'diskussion' om detta i min dagbok. Då jag har lite ont om tid, tänker jag [fritt] citera ur dagboken, eftersom mina tankar där på ett bra sätt speglar hur jag känner och tänker kring min självkänsla.

Min självkänsla har onekligen blivit kolossalt mycket bättre på många sätt. Jag klarar av mitt liv på ett helt annat sätt, jag kan ta kontakt med människor, jag har vänner som jag fullt ut känner tycker om mig, som jag kan känna mig jämlik med. Jag kan ta kontakt med lärare, med professorer, utan att känna mig i alla fall helt underlägsen. Jag har också fått en ökad självkänsla vad gäller mina föräldrar, jag kan i högre grad stå för vem jag är gentemot dem. På många sätt har min självkänsla förbättrats, men det finns ändå områden där den inte är bra!

Jag tror att min självkänsla har förbättrats vad gäller mig själv i förhållande till andra, men definitivt inte då det gäller mig själv i förhållande till mig själv!
Jag har t ex svårt att hålla ordning hemma i lägenheten. Jag kan städa, plocka, damma och damsuga när någon ska komma hit - men aldrig för mig själv, bara för någon annan. Detsamma gäller då det handlar om att förändra mat- och motionsvanor ... det är något som bara gäller mig, och därför kan jag inte få till stånd en ordentlig förändring där!
Jag tror att det har med självkänsla att göra, fast näst intill på ett undermedvetet, snarare än medvetet, plan. Någonstans finns väl en [undermedveten] tanke att jag inte är värd att ha en sund livsstil, att jag inte är värd att ha det rent och snyggt omkring mig - men att alla andra har den rätten.

Jag vet inte riktigt hur jag, rent konkret, ska jobba med det här. Jag vet att jag måste jobba med det, men inte riktigt hur. Det är ju lätt att säga att det bara är att bita ihop och göra saker, punkt slut, men jag tror att man behöver en grundmotivation för att kunna göra det, och att motivationen i någon mån måste hänga ihop med att man faktiskt förtjänar det ... och då är vi tillbaka i det här med självkänslan!

Vad säger ni, läsare? Tror ni det ligger något i mitt resonemang? Och har ni några funderingar kring hur man ska jobba med det här?
Jag känner att min självkänsla gentemot andra otvivelaktigt har förbättrats, och det har krävt mycket jobb från min sida, men det har också påverkats av andra!! Om jag klarar av att ta kontakt med människor, och de sedan ger mig en "positiv feedback" på den kontakten (med det menar jag t ex en trevlig människa i telefonen, eller att en kontakt på universitetet så småningom leder till en fördjupad vänskap), då stärks min självkänsla utav den respons jag får från den andra personen.
Men hur ska jag kunna stärka min självkänsla i förhållande till mig själv??