Ett liknande inlägg som det här fanns i min gamla blogg, 'Att leva med social fobi', i höstas, men jag tyckte det var dags att akutalisera det igen - och faktum är att jag har ett lite annat perspektiv på det nu än vad jag hade då.
Mitt liv centreras ju först och främst kring universitetet nu, jag pluggar på heltid, jag vill fortsätta inom universitetet så småningom, jag har inte många aktiva friditsintressen utan även de sociala kontakter jag skapar/får kommer ifrån universitetet.
Vad det här handlar om är, att på institutionen, klara av att vara en person. Sedan innan sjukskrivningen har jag känt mig utanför och alienerad, som jag inte hade rätt att vara där och - hur hemskt och dumt detta än låter, under min studieträning och direkt efter upphörandet av min sjukskrivning var jag faktiskt rädd för att någon skulle bokstavligen kasta ut mig därifrån för att jag inte hade rätt att vara där.
Med tiden förändrades det, och den rädslan försvann - men vad jag nu jobbar med är att gå ett steg längre. Nämligen att bli någon, att inte vara anonym!!
Som social fobiker är anonymitet något mycket positivt. Så länge man kan vara anonym, en i mängden, smälta in och inte synas, då kan man klara av även sociala situationer (det blev en stark generalisering, men jag tror det är så för många, och framför allt var det så för mig). Men när man hamnar i situationer där man syns, just för den man är, när man måste ta social kontakt och hamna i situationer där man uppmärksammas som enskild person, då blir det besvärligt.
Det är just det jag hela tiden jobbar för. Jag hade ambitionen att göra det i höstas ordentligt, men av olika anledningar lyckades jag inte. Nu under vårterminen har jag dock kommit en bra bit på väg, vilket känns helt fantastiskt.
Dels har jag uppnått rent praktiska saker, som var besvärliga tidigare. Jag klarar av det mesta biblioteket har att erbjuda (även om det fortfarande tar emot och är stopp för vissa saker), något som var väldigt arbetsamt tidigare, jag har haft en betydligt högre närvarofrekvens genomgående den här terminen än någon gång tidigare (inklusive, är jag rättså säker på, de terminen jag läste i Karlstad), jag har kunnat ta social kontakt med andra studenter - vissa har det gått lite djupare med, andra mera ytligt, men kontakten har funnits där, och den har inte blivit så enormt uppförstorad - och med det menar jag att jag har kunnat ta det lite mer med en ryck på axlarna ... tidigare analyserade jag vartenda ord som sades (och tyckte självklart att jag själv alltid kom till korta), jag var tvungen att förbereda mig t.o.m. för eventuella samtal, för att veta vad jag skulle säga osv. Medan jag nu har kunnat vara mera avslappnad och ta det som det kommer - vilket i sin förlängning också ger en bättre och trevligare kontakt.
Allt detta är oerhört betydelsefullt förstås - men jag tror ändå att den avgörande punkten i allt det här har varit en tanke som faktiskt har fått fäste i mitt huvud. Jag ska försöka artikulera den här utan att låta som en förvirrad galning, men det känns svårt att förmedla precis hur jag känner.
Jag tror att vad som har landat hos mig, i alla fall näst intill fullt ut, nu, är tanken på att det är "okej" om människor på institutionen vet vem jag är. Det kan t.o.m. vara bra att de vet vem jag är! Jag menar nu inte att jag ska gå omkring med ett plakat på magen som talar om vem jag är - eller att jag ska bli den mest högljudda student på institutionen, men att när tillfälle ges att visa vem man är, klara av att ta det, istället för att vika undan.
Tidigare har allt det här förknippats med någonting negativt för mig - för de som tidigare "visste vem jag var" (dvs. mer än "en student i mängden"), var människor som jag hade kontaktat angående de problem jag hade. Det var studievägledare och lärare som behövde veta varför jag inte klarade av saker, och skulle bestämma om jag kunde komplettera med saker på annat sätt.
Först nu har tanken på att vara någon, att vara Jessica inför alla människor där, varit något positivt, varit något som är okej, och faktiskt kunnat gynna mig i längden!
Jag har som sagt jobbat med det här på olika sätt, och uppnått mycket även om jag också har mycket kvar, men vad som tydligast har visat på detta är faktiskt den respons jag fick på en fundering kring de nya ECTS betygen. Jag ska inte dra hela historien här, men jag ställde en fråga till vår studievägledare, som blev fundersam över det, och tyckte jag skulle maila till studierektorn! Det kändes lite "läskigt" ... vad kunde 'lilla jag' ha att tillföra en studierektor!!? Men hur det nu var så mailade jag, men hörde dock inget mer om det. Jag tänkte inte på det, förrän min lärare på bibeltolkningskursen kom fram till mig en dag och menat att den här frågan hade kommit upp mera allmänt nu, och skulle tas upp vid en personalkonferens!!! Jag blev helt ställd, men fick samtidigt en väldigt konkret bekräftelse på att jag faktiskt kan ha något att tillföra, och att det är positivt att jag är en riktigt person, en individ, på institutionen och bland såväl studenter som lärare och personal!
Jag är långt ifrån färdig med den här processen, och jag vet med mig att det finns många områden där jag skulle behöva jobba mycket, mycket, men jag känner ändå att den här terminen har gett mig lite av en rivstart, jag ser en enorm skillnad nu, och det gör att jag förmodligen och förhoppningsvis kommer att orka fortsätta kämpa och framöver uppnå än mer.
