Först av allt en ursäkt för att mitt första riktiga inlägg på den här bloggen har dröjt så länge. Saker och ting har varit lite kaotiska den sista tiden och jag har haft fullt upp med att hålla den vanliga bloggen vid liv.
Idag fick jag dock lite tankar och funderingar som jag tänkte försöka reda ut här.
Det handlar om det där med att säga rätt.
Jag tror nog att det är ett relativt vanligt "problem" för människor som har ångest och social fobi, men jag är nyfiken på varför det blir så uppförstorat för vissa människor och inte berör andra alls.
För att förtydliga det här, tar jag ett exempel från min dag idag, just det som aktualiserade den här tankegången.
Jag skulle ta kontakt med min lärare i hebreiska idag, med en konkret fråga angående en kommande tenta. För mig personligen kändes det viktigt att reda ut det här, jag hade sedan länge bestämt mig för att ta den här kontakten, men jag visste att det skulle medföra ångest och nervositet. Och det stämde ju bra...
När jag aktivt började förbereda mig för det här, i min dagbok i morse och under resan in till Lund, snurrade orden i huvudet på mig hela tiden. Ordval och ordföljd, upplägg och resonemang, ordval och ordföljd, upplägg och resonemang - gång på gång. Jag känner igen det där mycket väl, det är alltid så när jag ska ta en kontakt som ligger lite "utanför det vanliga". Jag vet, och har kommit att fullt acceptera, att jag inte kan styra en hel konversation i förväg. Det är ingen idé att i förväg tänka igenom en hel konversation, eftersom den ju faktiskt också involverar en annan part än mig själv! *ler* Men trots det måste jag in i minsta detalj hittade en öppningsfras och i alla fall en (eller ett par) möjliga fortsättningar. Den här terminen har kanske just sådana kontakter med lärare angående vissa specifika frågor i samband med kurser blivit väldigt tydliga, och jag känner själv att jag måste veta exakt vad jag ska säga när jag går fram.
Som jag skrev i inledningen tror jag inte det är alldeles ovanligt, kanske framför allt hos människor som upplever social fobi eller social ängslan och därmed får ångest i sådana situationer, men jag kan ändå reta mig mycket på det! Jag upplever att jag har kommit oerhört långt, att jag kan behärska de flesta situationer jag kommer i på ett sätt som jag nog inte hade kunnat drömma om bara för tre, fyra år sedan - men att trots det behöva den här detaljkontrollen stör mig väldigt mycket.
Det får så oerhört stor betydelse också, just eftersom det måste vara så detaljerat. Jag går igenom det ena scenariot efter det andra, och provar olika ordval, olika inledningar, olika tonfall och intonation, samtidigt som jag vet med mig att ett samtal utan tvekan fungerar allra bäst när det är spontant!
Denna detaljkontroll bottnar sig förstås i en rädsla för att "göra bort sig", att "säga fel", att säga något som låter "dumt" eller att människan man pratar med inte förstår vad man pratar om. Men jag blev förundrad över att det samtidigt finns en hel del människor där ute som inte alls reflekterar över det. De bara lyckas häva ur sig vad det är de vill ha sagt, utan att det är något mer med det, och faktum är att jag tror att de lyckas bättre i sina konversationer än människor som jag, som ska vara minutiöst förberedda. Men jag kan ändå inte riktigt släppa tanken - hur kan de inte bry sig om vad det är de säger? Eller ja, det där kom ut fel. Det är klart att de bryr sig om vad de säger, men de har inte (tror jag i alla fall) hela tiden med sig tanken på att de kanske kommer att låta konstiga eller bli missförstådda ... och jag har väldigt svårt för att sätta mig in i det eller förstå det.
Samtidigt lyckades jag faktiskt idag motbevisa mig själv! (Inte ofta man lyckas med det, eller hur?! *ler*) Det har sannerligen inte hänt ofta, men det hände idag!
Jag skulle ju som sagt ta den här kontakten med läraren, och hade på förhand bestämt när jag skulle göra det, och hade en inledning ganska så detaljerat utkristalliserad i huvudet (inte direkt ord för ord, men nära nog). Saker och ting flöt på under första halvan av föreläsningen, jag mådde bra och kände mig trygg i situationen (p g a andra faktorer), jag hade pratat med flera kursare som jag inte brukar prata med innan osv. - och så kom tillfället. Det var ganska så rörigt innan jag skulle få fram, och jag tror att det tillsammans med allt annat som hade hänt och som jag hade i huvudet, gjorde att tankarna på exakt ordval och tonfall föll bort hos mig när jag gick fram. Och faktum är att jag hade en av de allra bästa konversationer med den här läraren som jag någonsin har haft tidigare (och jag har haft honom till och från sedan januari 2007) - förmodligen just för att jag släppte på min detaljkontroll och var spontan!!
Dock kan jag inte säga att detta helt har övertygat mig om att slänga alla förberedelser överbord, för det här hände trots allt bara en gång, och jag har vid ett antal tillfällen försökt vara mera spontan, med ett tämligen katastrofalt resultat.
Jag tror att kärnan i det är att man inte ska tänka på att vara spontan, för då är man ju faktiskt inte spontan, eller hur?! Istället ska man släppa alla tankar helt och hållet, för då blir man ju spontan på riktigt (och det var nog lite så det blev idag, tror jag)! Problemet är ju då att bara "plocka bort" tankar - för hur i hela friden lyckas man med det? Hur lyckas man "radera" en tanke som har fått fäste?
Jag är alltid nyfiken på andras åsikter om vad jag skriver - vare sig ni håller med mig och känner likadant, eller tycker jag är helknäpp! :) Skriv därför gärna en rad och tala om vad just du tycker om det här!
Lev Väl!
/Jessica
